Honungsbullen

Well, åter igen har folk börjat påpeka hur liten jag är. Som om jag inte vet det. Jag når aldrig hyllor. Jag når aldrig nånting. Jag ser aldrig på konserter om jag inte står längst fram. Jag är liten för helvete! Jag är glad och nöjd med det. Jag har på 36 år faktiskt vant mig. Men jag vänjer mig nog aldrig vid att folk påpekar det för mig hela tiden. Jag vet! Jag kan stå ut med att en person säger det en gång om dagen eller så. Men när tio pers säger det på en dag. Och gärna upprepar det tio gånger var, så blir jag lite... trött. Nästa person som säger det tänker jag sparka på smalbenen. För det är till smalbenen jag når, så jävla liten som jag är!! Nej, jag är inte dvärg.

Annars leker livet. Det är vår. Jag är angripen av något sorts pollen. Och jag njuter av varenda liten näsduk jag förbrukar. Det är underbart. I'm telling you! UNDERBART!

I morgon ska jag till Blue Monn Bar med jobbet. Det bjuds på mat. Gratis mat säger jag aldrig nej till. Mat överhuvudtaget säger jag aldrig nej till. Annars kan jag väl känna att jag inte vill umgås med de här människorna på min fritid, när jag måste spendera åtta timmar om dagen med dem ändå. Men, vad fan... Jag gillar de allra flesta på mitt jobb. Och nu när vi börjat ge varandra gudninnekomplimanger dessutom så har stämningen höjts. Det var M från nu som kom in på mitt jobb och talade om för oss vad vi ska göra. Och vi lyssnade och tog fasta på vad hon sa och nu är alla gladare.

Jag skrev jättemycket nyss och så skulle jag förhandsgranska och sedan posta... Helt plötsligt var jag inte inloggad längre. Fy farskon, så tråkigt sånt är.

En av mina kollegor som varit änka i många år har blivit kär. Igen. Hon är som en fjortis och hon strålar! Det är så underbart att se, så man blir tårögd. Det ger en hopp. Det sprider glädje. Och man vet, man bara vet att det finns någon som väntar. Det måste finnas.

Med detta lämnar jag er nu.

Puss & Kram!

/Honung - i Tillvarons B-kupa surrar det.

Jag har haft den förut, men man blir ju så... Glad. Och hoppfull.