Honungsbullen

Tänk vad Skalman berikar mitt liv. Och ibland tror jag att hela hans existens går ut på att ge mig tillskott i min pudelkassa. Han visar mig en massa musik jag inte tidigare kände till. Det är hans USA -period som gör sig påmind och ger mig band och låtar som aldrig nådde ända hit. Pudelrock från när det begav sig.

Naturligtvis går inte Skalmans existens ut på att göra mitt liv roligare, men faktum är att den gör det ändå. Verkligen. Han är en man som överraskar, fascinerar och berikar mig. På alla möjliga plan. Och inte minst musikaliskt. Jag älskar musik. Det utgör själva essensen av min livsluft. Jag skulle nästan upphöra att existera utan musik. Tyna bort helt enkelt. Jag tror på fullt allvar att jag skulle dö en långsam och mycket plågsam död. Om jag någon gång blir döv - snälla, skjut mig!

Jag håller på och läser en bok om hur man skriver om sitt liv. Hela livet från barndom till dags dato. Det kanske är något man borde göra när man blivit mycket gammal, men varför då? Hur ska man komma ihåg allt när man blivit gammal och gaggig? Nåja, det är en bok som är ytterst enkel att förstå. I den finns små stycken om olika tidsperioder om vad som gällde och lite vad som hände. Viktiga händelser. Om 80-talet stod det att alla drog på sig benvärmare och tränade med Susanne Lanefeldts kniiiiiiip. Detta är fel. Och varför ska jag berätta för er i nästa stycke.

Benvärmare hade man. Alla hade dem. Men Susanne Lanefeldt hade ingenting med det att göra. Nada, niente, tipota... Däremot så fanns det något som hade allt med benvärmarhysteri att göra. De hette Leroy och Coco och allt vad det var och de var med i Fame! Alla tittade på Fame. Och alla hade benvärmare. Själv hade jag flera par i olika färger. Jag minns speciellt ett par som min mamma hade stickat. De var randiga och det var inte vilka färger som helst. Svarta och gula var de och signalerade tydligt till alla människor att jag blivit uppfostrad av AIK:are till en AIK:are. (Och är det än idag i själ och hjärta.) Min mamma gillade benvärmarmodet. Mammor gillar mode som håller deras barn varma.

Det har funnits en del märkliga saker som varit moderna genom tiderna. Men bara för att det är modernt, betyder det att det är snyggt? Inte nödvändigtvis. Hallå... Snowjoggers? Min mamma köpte även sådana till mig när det var modernt. Hon gillade allt mode som höll mig varm. Hon gillade inte det som Madonna kom med. Det höll ingen människa varm. Det var nog mammas största bekymmer angående Madonna. Inte det att hon såg ut som en jävla julgran och sminkade sig som en... Jag vet inte vad... Mamma trodde att hon frös.

Det är så att jag kommer från samhällets bottenskikt. Jag är en andra generationens invandrare med en ensamstående mamma och jag är uppvuxen i ett ghetto i Stockholms ytterkant. Det var inte så jävla illa egentligen, men det blev värre när man kom upp i tonåren. I alla fall vad gällde kläderna. Eftersom min mamma var ensamstående och ibland jobbade så att hon gick på knäna och trots det fanns det inte pengar att köpa märkeskläder eller det senaste modet till mig. Jag kunde blivit nedtryckt av detta, men det blev jag inte. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder så jag skapade en egen, helt unik stil. Det gick väl egentligen ut på att ju fulare och knasigare det var, desto bättre. Och så var det ju hårdrocksmodet också såklart, som jag ofta gick omkring i. Men de övriga kläderna jag hade var unika i sitt slag, på den tiden. Min mamma tyckte att jag var modig som vågade gå min egen väg. Som jag ser det så hade jag inget val.

Numera är jag aptråkig i mitt val av kläder. Riktigt tråkig. Det jag har är svart, svart och svart. Och så har jag lite i svart också. Dessutom försvann hela min garderob när jag gick ner 18 kilo i vikt väldigt snabbt. Nu finns det inte kläder som jag kan ha. Inte där jag har möjlighet att handla i alla fall. Ge mig Paris!!! Då, jävlar i min låda, ska det handlas kläder, den dag jag kommer dit! I alla fall de här 18 kilona jag gick ner förstörde hela min kropp och reducerade min garderob till ingenting. Jag var nöjd när jag hade gått ner sju kilo, men sen fortsatte jag att rasa.

Nåväl, jag är sjuk och mår nog sämre än jag ger sken av. Så jag ska lägga mig en stund. Hoppas att ni mår bättre än jag gör. Jag orkar i stort sett inte så mycket mer än att sitta här och glo. Skalman har hittat Spotify till mig. Och han har beställt en skiva till mig i stans enda skivaffär. Han är världens snällaste människa! Han är allt. Bäst helt enkelt. Han är the ruler of my universe. Say no more.

Nu lämnar jag er med en av världens bästa låtar att hångla till. Om man inte vill hångla till den, så ska den spelas riktigt högt medan man ligger på golvet och njuter. Det brukade jag även göra med Rocket Queen med Axl och boysen förr i världen, när jag inte behövde tänka på grannarna. Hade en granne som aldrig sa något alls. Ingenting. Och när han ledsnade, så kom han och njöt av musiken i egen hög person.

Lyssna och Njut!



Er Alldeles Egen Honung i Tillvaron /M