Honungsbullen

Jag minns inte mycket från mina tonår. Går med i olika grupper på Nylleboken där folk från förr finns med och jag minns dem inte. Vissa saker minns jag givetvis. Platser och människor som någon gång betytt någonting. Men jag minns inte i vilken ordning jag mött dem eller i vilken ordning jag gjorde olika saker. Mycket pysslade man med som ung i alla fall. Man hade aldrig tråkigt och ändå fanns det inget internet eller några mobiltelefoner. Man var kreativ.

Så, plötsligt när jag surfade omkting så hittade jag en människa som betytt någonting. Inte bara för mig, utan för väldigt många unga vilsna själar i den grå betongförort där jag växte upp. "Greddan" kallade en del av oss honom för (eller var det bara jag? Minns inte...). Han var fritidsledare på ungdomsgården där man hängde, andades och nästan bodde. Stötte på honom bara helt slumpmässigt och genast uppstod kontakt. Jag är mäkta förvånad att han överhuvudtaget minns mig. Men, det är klart, jag hade knäppa kläder och babblade nästan oavbrutet. Han var i alla fall en av dem som jag upplevde att jag kunde snacka med. Och en av dem min mamma fann förtroendeingivande. Hon var nämligen och hälsade på på ungdomsgården ett antal gånger, för att kolla var jag höll till och vad jag gjorde när jag inte var hemma, vilket var nästan aldrig. Det var ju så piinsamt att man nästan kunde dö och bad en högre makt att man skulle uppslukas av jorden. Men mina polare tyckte att hon var cool. Jag såg aldrig någon annan förälder där. Och det var ju därför man gick dit. För att slippa föräldrar... Morsan - ja herregud! Hon är aldrig generad.

När min bror var där, sju år tidigare, var visst inte allt helt ok. Och det var väl en av anladningarna till att min mamma kom dit och kollade när jag började hänga där.

Greddan var i alla fall där. Och jag minns ingen annan av fritidsledarna. Jag minns två av fältassistenterna och en präst som var Birgitta Dahls dotter som hette (och antagligen fortfarande heter) Anna. Greddan blev sedermera fältassistent, han också. Och så var han en kultursnubbe. Och kreativ.  Han är fortfarande en konst och kultursnubbe. Men visst är det roligt när man träffar på folk som man ibland tänkt på och undrat lite över? Hur de mår, vad de gör och så...

Sedan Skalman åkte har jag åter igen vant mig vid att sakna. Men det blev lättare när jag gick till jobbet i måndags. Har inte tid att längta på jobbet, för jag jobbar. Det är kvällarna som är svåra. Men det finns alltid något att göra, folk att träffa och så. Jag har fått lite ensamtid med min bror, som vi knappt haft sedan vi var mycket unga. Han är en fantastisk människa på många sätt. Nästan alla sätt jag kan komma på faktiskt. Men jag är antagligen inte helt objektiv heller, eftersom han är min bror. Jag tror att Skalman är ganska lik honom i många avseenden. Absolut inte vid första anblicken men om man skrapar lite på ytan, så är likheterna tydliga. Min bror är trygghet.

Han säger att trygg, trogen och lojal blir tråkigt i längden. Men det tycker inte jag. En player blir tråkig i längden - I'm telling you! Och eftersom han besitter en del äventyrslust och är romantisk av sig - min bror - så kan han väl inte bli tråkig? Nej, han är lik Skalman och Skalman är allt annat än tråkig.

Ikväll är det TV-kväll. Grey's och sen den där fjanten Ann Söderlund igen direkt efter. Ska kolla vilka karlar hon ska träffa ikväll. Vet inte varför, men jag tittar. Sen loggar jag in och spyr galla över det... Man är väl inte riktigt normal.

Ok, nu ska jag käka så jag inte svälter ihjäl. Kommer kanske tillbaka efter Ann Söderlund. Kanske inte.

Puss & Kram så länge tills vi hörs igen.

Äntligen lyckades jag lista ut helt själv hur man lägger upp en video, när jag inte längre kunde göra som jag gjort förr.