Honungsbullen

Förkylningen från helvetet har inträtt i huset. Och intagit min kropp. Varpå det känns som mitt innanmäte i huvudet endast består av snor. (Nu sa Skalman just att det är bra att fylla huvudet med nånting. Ska jag ge han stryk?) Jag har ingen feber... Men vet ännu inte om jag borde stanna hemma från jobbet för att slippa få lunginflammation och bronkit. Lunginflammation och bronkit kommer för övrigt från helvetet, de också. Jag hade lunginflammation i våras och Skalman skötte om mig och jag var hemma från jobbet i nio dagar. Jag har aldrig varit hemma från jobbet så länge. Någonsin. Skalman är inte frisk, han heller, så vi sitter och är ynkliga tillsammans. Inte så jäkla praktiskt egentligen... Någon måste ju fixa mat och sånt.

Det är för övrigt lugna gatan på jobbet. Det verkar inte som folk har pengar. Folk bara tittar. Och så provar de och sen säger de att de ska vänta. Vänta på vad? Bättre tider eller? En del väntar tills det de vill ha är slut och blir nästan förbannade på oss för att vi har sålt det. Märkligt hur man kan gå omkring och tro att man är universums medelpunkt och den enda människan som existerar. Nästan alla kunder tror att de är den enda kunden vi har.

Svenska kvinnor är rädda för att synas. De vill inte märkas alls och gärna försvinna in i tapeten bakom dem. De säger: "Alla tittar på mig!" Vilken paranoia tänker jag då. Folk har fullt sjå med att bekymra sig om sig själva, så de är alltför upptagna för att titta på andra. Det är också den där tron att man är universums medelpunkt. Jag kan inte förstå det. Och det är inte bara våra kunder som är sådana.

Det är tågresenärer som ställer sig mitt framför dörrarna så att de som ska gå av inte kan gå av. Rulltrappsåkare som gärna knyter skorna mitt framför rulltrappan. Folk som ställer sig mitt i entrén på ställen och förhindrar alla andra att passera. Och stans alla cyklister. Om jag skulle gå omkring och tro att jag är den enda som existerar så skulle jag blivit överkörd av en cyklist för väldigt länge sedan.

Detta inlägg är ett utslag av kvalificerat mummel. Jag gnäller och klagar värre än ett rostigt gångjärn. Men jag är ju sjuk, för bövelen, men inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet. Jag vet fortfarande inte hur jag känner mig. Egentligen. Men det är väl bara att gå dit och harva på. Funkar det inte så får jag väl gå hem. Eftersom min hjärna nu endast består av snor, så kan jag inte heller tänka ut något vettigt att skriva om.

Så därmed lämnar jag nu in. Jag åtekommer väl någon dag när min tankeverksamhet återigen fungerar. Just nu känns det inte som den kommer fungera inom den närmaste framtiden, men då får ni hålla tillgodo med crap.

Jag måste gå nu.

Puss & Kram!

Er Egen Gnällspik Honung i Tillvaron / M




Jonas Gadell om Skräckfilm.