Honungsbullen

Jag är lyckligt lottad här i livet. Jag har människor runt omkring mig som älskar mig. T.o.m. min chef sa det i förra veckan. Hon sa ordagrant: "Det är så många av oss som älskar dig."

Sånt kan röra en till tårar.

Det finns många olika sorters kärlek. Man kan älska på tusen olika sätt. Jag älskar min familj djupt och innerligt. Jag älskar Skalman - djupt och innerligt. Jag älskar mina närmaste vänner och väninnor. Och jag drar mig inte för att tala om för dem att jag älskar dem. De jag älskar, älskar jag och jag berättar det. Det är så jag blivit lärd. Det är sån jag är. Jag säger det till dem och försöker visa det på alla sätt jag kan. Kanske bara genom att finnas där. Alltid. Jag hoppas och tror att min kärlek syns. Att de känner det. Att de vet. Men just in case säger jag det. Det är så lätt egentligen. Bara tre små ord. Om de kommer från hjärtat är de lätta att säga.

Jag talade med en av mina väninnor idag. Hon har aldrig någonsin fått höra de orden. Ingen har någonsin sagt "Jag älskar dig" till henne. Hon har föräldrar som aldrig sagt att de älskar henne. Hon har en man som aldrig säger det. Hon har barn som aldrig säger det - men det är för att de är för små för att förstå vad det är, vilket jag förklarat för henne idag. Men hur känns det egentligen? Att aldrig få höra det? Att aldrig fått känna den där värmen som sprider sig i kroppen när man får höra "Jag älskar dig"... Det är den skönaste känslan som finns. Den slår allt.

Vad skapar det för sår i själen att aldrig känna att man är älskad för sin egen skull? Blir det att man, som min väninna går omkring och intalar sig att det är normalt? Att det är de som säger och visar att de älskar varandra som är onormala? Intala sig för allt man är värd att det är normalt att aldrig känna kärlek från en annan människa - fast man innerst inne vet. Man vet att det inte ska vara så.

Hur lär man sig att älska sig själv om man aldrig får höra från sina föräldrar ända från tidig barndom att de älskar en bara för att man finns? Svar: Man lär sig inte. Hur ska man kunna lära sig det om man inte blir visad? Om man aldrig får känna att man är värdefull bara genom att existera... Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att inte känna det. Man ska inte behöva prestera något för att få uppmärksamhet. När man är barn ska det räcka med att man är gullig. Och man ska få höra det också.

Det här samtalet rörde upp mycket obearbetad sorg hos min väninna... Hon tror att hon inte är tillräckligt älskvärd. Jag talade om för henne att hon visst är det. Jag älskar henne t.ex. Hon är en alldeles underbar människa och ytterst älskvärd. Och det finns någon där ute som kan visa henne och säga det till henne på rätt sätt. Hennes man säger det aldrig till henne. Han kanske behöver lära om... Hennes föräldrar har aldrig någonsin sagt det till henne. Jag har så svårt att förstå hur sånt känns... Men det finns människor som tar för givet att man vet ändå. Hennes man bor ihop med henne och tar kanske för givet att hon vet, eftersom han bor kvar. Jag vet inte....

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag får höra att jag är älskad. Jag blir visad att jag är älskad. Jag har människor runt omkring mig som finns där och som jag får finnas där för. Just nu ska jag försöka få min väninna att känna sitt värde. Eftersom jag är älskad och vet om det, så har jag styrkan att stötta när det behövs. Den kärlek jag fått med mig i livet har gjort mig stark.

Älska kan man göra på tusen sätt. Och det är inte romantisk kärlek alltid. Det finns en känsla i själen som är varm och god och som uppfyller ens sinnen. Den gör att man mår så bra. Det är det som är kärlek.

Glöm inte att säga till de dina att du älskar dem idag. Säg det i morgon också. Säg det om och om igen, så att de säkert vet och är trygga i det.

Det var allt för mig idag.

Puss & Kram & En smula kärlek till er.

/Honung

(Skalman kallar henne Mariah Scary, men hon kan verkligen sjunga....)