Novemberblues
Åååååh, den gode Caféchefguden hör bön och lät mig träffa El Chefo idag. Och dessutom gjorde han el Chefo till Grek. Det är till stor fördel för mig som har en pappa som är helgrek, vilket gör mig till halvgrek och caféchefen log nöjt. Får väl se senare om de vill ha mig lite extra mycket då, bara för det. Alltså mina kaffekokarkunskaper och smörgåskunskaper är såklart fenomenala och att jag dessutom är halvgrek... How can it ever go wrong? Fast de kanske behöver någon som kan jobba mer än jag. Jag har ju ett ordinarie jobb att sköta också. Den som lever får se.
Jag är ledig hela helgen och det är så otroligt skönt att det knappt är sant. Dessutom ska jag få den otroligt stora äran att ha Pudeln Pia hos mig i Världens Ände. Om man ändå måste dit, så är Pudeln Pia ett alldeles underbart sällskap. Hon är så liten att vi kan ligga i min soffa båda två och hon trycker sig mot mig och sover som den lilla hårboll hon är. Att slippa vara ensam är bra. Jag slipper prata med TV:n. Jag snackar med hunden i stället. Och att få ha en annan levande varelse hos sig är bra. I brist på Ninja Turles så får man helt enkelt ta vad som bjuds,eller hur?
Min ensamhet börjar tära. Den tröttar ut mig. Urholkar mig. Gör mig helt matt faktiskt.
Jag var singel och ensam. Saknade ingen speciell. Kanske saknade jag någons andetag, kroppsvärme och röst. ibland. Träffade min Darling Boyfriend och var mindre ensam. Och sedan p.g.a.omständigheter som man egentligen inte rår över är jag ändå ensam och saknar någon speciell. Väldigt mycket. Och det börjar tära. Ganska så jävla mycket dessutom. Ska det vara såhär? Mitt tålamod lackar ur ibland. Men sen tänker jag att det är värt det... När han äntligen kommer hem är det värt det.
Han gör så mycket för mig. Hjälper mig på alla sätt och peppar och stöttar mig. Han gör saker inte bara för sig själv utan för oss. Jag vet allt det... Och jag är tacksam. Men jag vill egentligen bara en sak. Att vara nära honom. Att vara där han är. Att ha en vardag där de små obetydliga gesterna egentligen betyder så mycket. En lampa som lyser när man kommer hem. Ett leende, en kram... Ja, det är det jag saknar. Ett hem fullt av kärlek och gemenskap. Hela tiden. Lite lugn och ro i tillvaron. När man fått lugn och ro kan man förverkliga andra drömmar. Man vågar flyga när man är trygg och har ett hem och en famn att landa i.
Jag behöver tanka tålamod. Jag behöver tanka tillit. Kan man köpa det på Lid'l? Aaaaah, nu minns jag. Det är inte min ensamhet!!! Det är mörkret! Jag läste ju det i Metro. Alltså måste det vara sant. Men jag ber ändå om tålamod, tillit och mod. Några månader till bara...
Skalman har i alla fall sett till att vi får jul tillsammans. Och han har bokat en alldeles underbar nyårshelg... Och han fixade Whitesnakebiljetter. Han gör allt för att jag ska härda ut. Och vi har något att se fram emot. Jag ser fram emot något hela tiden egentligen. Tills nästa gång han kommer hem... Och nu ser jag fram emot jul och nyår. Jag kommer att jobba ihjäl mig innan jul. Och jag kommer att jobba ihjäl mig i mellandagarna. Men han kommer att finnas här och ge mig energi att orka. Skalmanenergikramar is the shit.
Skalman saknar också. Men han har fullt upp hela dagarna och hinner kanske inte tänka så mycket på det. Jag går ju i den gamla vanliga lunken och märker hela tiden att någon saknas. Vet inte om det är någon skillnad... Han somnar och vaknar också ensam. Man kan inte mäta saknad. Lika lite som man kan mäta kärlek eller lycka.
Jag vet att jag är lycklig när jag är tillsammans med honom. Och vet ni... Hela sanningen är att jag är så himla rädd att det ska tas ifrån mig. Jag är skraj som fan. Därför ber jag hela tiden om mod. Och tillit. Och tålamod. Om det finns en Gud, så vill jag gärna att han visar sig nu. Ibland önskar jag att jag kunde tro. Det skulle kanske göra mig lugnare och kanske mindre rädd. Inte vet jag...
I morgon lånar jag i alla fall hem en stunds villkorslös kärlek (egentligen älskar hon inte mig men hon vet var maten kommer ifrån - hon är en hund). Hon blir lika glad varenda gång hon ser mig. Hundar kan man lita på.
Nu ska jag lägga mig och försöka sova. Ensam. Jag är så jävla trött på det. Det tär.
Känns bättre när jag vaknar. Jag vet, jag vet... Samma gamla tjat igen. Kan inte hjälpa det.
Er Honung i Tillvaron /M
Gimme some:
Jag är ledig hela helgen och det är så otroligt skönt att det knappt är sant. Dessutom ska jag få den otroligt stora äran att ha Pudeln Pia hos mig i Världens Ände. Om man ändå måste dit, så är Pudeln Pia ett alldeles underbart sällskap. Hon är så liten att vi kan ligga i min soffa båda två och hon trycker sig mot mig och sover som den lilla hårboll hon är. Att slippa vara ensam är bra. Jag slipper prata med TV:n. Jag snackar med hunden i stället. Och att få ha en annan levande varelse hos sig är bra. I brist på Ninja Turles så får man helt enkelt ta vad som bjuds,eller hur?
Min ensamhet börjar tära. Den tröttar ut mig. Urholkar mig. Gör mig helt matt faktiskt.
Jag var singel och ensam. Saknade ingen speciell. Kanske saknade jag någons andetag, kroppsvärme och röst. ibland. Träffade min Darling Boyfriend och var mindre ensam. Och sedan p.g.a.omständigheter som man egentligen inte rår över är jag ändå ensam och saknar någon speciell. Väldigt mycket. Och det börjar tära. Ganska så jävla mycket dessutom. Ska det vara såhär? Mitt tålamod lackar ur ibland. Men sen tänker jag att det är värt det... När han äntligen kommer hem är det värt det.
Han gör så mycket för mig. Hjälper mig på alla sätt och peppar och stöttar mig. Han gör saker inte bara för sig själv utan för oss. Jag vet allt det... Och jag är tacksam. Men jag vill egentligen bara en sak. Att vara nära honom. Att vara där han är. Att ha en vardag där de små obetydliga gesterna egentligen betyder så mycket. En lampa som lyser när man kommer hem. Ett leende, en kram... Ja, det är det jag saknar. Ett hem fullt av kärlek och gemenskap. Hela tiden. Lite lugn och ro i tillvaron. När man fått lugn och ro kan man förverkliga andra drömmar. Man vågar flyga när man är trygg och har ett hem och en famn att landa i.
Jag behöver tanka tålamod. Jag behöver tanka tillit. Kan man köpa det på Lid'l? Aaaaah, nu minns jag. Det är inte min ensamhet!!! Det är mörkret! Jag läste ju det i Metro. Alltså måste det vara sant. Men jag ber ändå om tålamod, tillit och mod. Några månader till bara...
Skalman har i alla fall sett till att vi får jul tillsammans. Och han har bokat en alldeles underbar nyårshelg... Och han fixade Whitesnakebiljetter. Han gör allt för att jag ska härda ut. Och vi har något att se fram emot. Jag ser fram emot något hela tiden egentligen. Tills nästa gång han kommer hem... Och nu ser jag fram emot jul och nyår. Jag kommer att jobba ihjäl mig innan jul. Och jag kommer att jobba ihjäl mig i mellandagarna. Men han kommer att finnas här och ge mig energi att orka. Skalmanenergikramar is the shit.
Skalman saknar också. Men han har fullt upp hela dagarna och hinner kanske inte tänka så mycket på det. Jag går ju i den gamla vanliga lunken och märker hela tiden att någon saknas. Vet inte om det är någon skillnad... Han somnar och vaknar också ensam. Man kan inte mäta saknad. Lika lite som man kan mäta kärlek eller lycka.
Jag vet att jag är lycklig när jag är tillsammans med honom. Och vet ni... Hela sanningen är att jag är så himla rädd att det ska tas ifrån mig. Jag är skraj som fan. Därför ber jag hela tiden om mod. Och tillit. Och tålamod. Om det finns en Gud, så vill jag gärna att han visar sig nu. Ibland önskar jag att jag kunde tro. Det skulle kanske göra mig lugnare och kanske mindre rädd. Inte vet jag...
I morgon lånar jag i alla fall hem en stunds villkorslös kärlek (egentligen älskar hon inte mig men hon vet var maten kommer ifrån - hon är en hund). Hon blir lika glad varenda gång hon ser mig. Hundar kan man lita på.
Nu ska jag lägga mig och försöka sova. Ensam. Jag är så jävla trött på det. Det tär.
Känns bättre när jag vaknar. Jag vet, jag vet... Samma gamla tjat igen. Kan inte hjälpa det.
Er Honung i Tillvaron /M
Gimme some:
Kommentarer
Postat av: Janne
Jag är också skraj som fan att allt ska tas ifrån mig. Man känner sig helt utelämnad till ödet ibland, det bara är så... Vi kanske ska starta en klubb?? :-)
Postat av: Malin B
Ja, HUNDAR kan man lita på!
Människans bästa vän. Malins bästa vän.
Trackback
