Honungsbullen

I Söndags satt jag i Kungsan i Estocolmo och njöt av Kyckling i stora lass och sol och synnerligen trevligt sällskap och detta var dessutom efter shopping!!! Idag hade jag på mig BH, linne, skjorta, kavaj och ytterjacka och jeans och strumpor och skor och, tro det eller ej, trosor. Och jag frös. Min näsa var röd och jag skakade och rasslade som det skelett jag är. Men det är ok antar jag, så länge det står MAJ i min kalender så VET jag att det blir varmare. Snart. LIte jobbigt att ha Juli ena dagen och nära en brinnande önskan att klä av sig det lilla man har på sig och be någon bära ner en till sjön, och nästa dag ha.. typ... Mars. *neggovarning på Hunny* Men nu har jag AC/DC här i mina öron och allt känns muchos bättre!

Det finns saker som man tänker på. En massa som far igenom skallen och man klurar och vill skriva, men vet inte var man ska börja. Jag skulle vilja skriva om Herr Gårman t.ex. Hallå? Vem har hittat på att Herr Gårman skulle vara diskriminerande på något sätt? Jag gick på stan och orerade min sanna övertygelse inför Skalman och vem som helst som eventuellt ville lyssna på vilket jävla vansinne jag tycker att det är. Vem i helvete sitter och känner sig förnedrad och diskriminerad av Herr Gårman - som är en jävla ORDLEK? Här Går Man. Har de stackars förtryckta medsystrarna eller vilka det nu är som känner sig kränkta verkligen inga viktigare frågor att syssla med? Vad är det att bråka om? Hålla på och väcka riksomfattande debatter om fucking bagateller. Rätta mig om jag har fel, men jag säger bara Herregud!

Jag är säkert otroligt fördomsfull eller nåt när jag blir upprörd över bagateller som att folk blir upprörda över bagateller. Ibland, även om jag försöker ha ett öppet sinne och en positiv attityd till allt och alla, blir trycket för stort och jag bara måste få klaga på det pågående vansinnet och den växande skaran av korkade människor på den här planeten. Var kommer alla ifrån? Ytlighet och dumhet  tar allt större plats och jag bara står med uppspärrade ögon och ser på. Vad är det som händer?

Men sen finns de andra. De som tänker och känner och skriver om det. De som har annat att tänka på. De som får en att känna hopp. Det finns så många redan som skriver om kändisskap, mode och smink, så att man kan drunkna i havet av dem,. Tretton på dussinet. De andra - som tänker - växer inte på trän. Jag kanske inte är så smart. Jag är inte högutbildad. Inte utbildad alls faktiskt.  Jag tillhör samhällets bottenskikt - en andra generationens invandrare från Ghettot, med en ensamstående mamma. Det är verkligen bottenskiktet i samhället. Förutsättningarna kanske inte är/var de bästa för ens framtid.... Inte vet jag. Men om man är LITE smart och tänker till lite och använder sig av den hjärna man fått sig till skänks, så förstår man att ytlighet kanske kan göra en rik, men inte lycklig. Ytlig har jag aldrig varit. Inte på riktigt. Och jag uppskattar den tänkande skarans blogginlägg, för de lär mig något.

Fördomar har jag. Massor. Men de är sällan fördömande i sig. Och jag tror att jag säger emot mig själv i hela den här bloggen, men det är min blogg och jag säger vad jag vill så länge jag inte sårar eller förtalar folk till höger och vänster. Jag kan gå omkring och tro att någon är supersmart och inte våga prata med personen i fråga för att jag tror att den är mycket smartare än jag.  Bätrre att hålla käften och verka korkad än att öppna munnen och bekräfta det. Jag nedvärderar inte folk i min fördomsfullhet. Jag nedvärderar mig själv. Jag vet egentligen inte vilket som är värst.

Internet är en fantastisk värld. Jag har bildat mig uppfattningar om människor jag aldrig träffat. Jag har en klar bild av dem. Vilka de är och i de flesta fall vet jag också hur de ser ut. Jag har några som jag snackar med regelbundet via nylleboken och folk här vars bloggar jag läser regelbundet. Jag har en klar bild av er. Vad har ni för bild av mig? Tror ni att ni vet vem jag är, så som jag tror att jag vet vilka ni är? Jag har folk på min msn som jag snackat med i åratal - read my lips - och som läst alla mina blogginlägg i lika många år. Jag tycker att jag känner dem väl, lika väl som andra kompisar, men jag har aldrig träffat dem. Jag har i alla fall två stycken som jag räknar till mina allra bästa vänner som jag aldrig träffat. Men det känns som jag känner dem utan och innan. Och det känns som de känner mig. Men jag vet inte vad de egentligen har för bild av mig och om min bild av dem är helt felaktig. Vem vet sånt? Jag får ofta höra, när jag väl får ändan ur och träffar någon irl, att jag inte alls är som de trodde. Och då vill jag veta vad folk egentligen tror. Vad tror du?

Pudeln Pia var inne i butiken häromdagen. Jag fick det bästa plastmattebetyget man kan tänka sig för hunden blev så lycklig och så till sig att hon nästan kissade på sig när hon såg mig. Hoppade upp i famnen och det var ett pusskalas utan dess like. Underbart indeed. Herre Jösses och jävlar i min låda - jag älskar den där hunden mer än mig själv. Hennes bajspåsar är allestädes närvarande fortfarande. I varenda ficka och i varenda väska hittar jag en eller två. :)

Sverige vann i sudden - God bless förhelvete! Kul kul kul! Det känns som att det var värt att försaka McDreamy för hockeyn när de (vi) vann. Hade inte varit like kul om det blivit förlust. Och egentligen är jag uppfostrad till att heja på Finland, men när de är värdelösa är jag svensk. När Grekland vann fotbolls-EM var jag grek. det är bra att kunna välja lite som det passar. :)

Jag tänker gå nu.

Om du orkat läsa ända hit så får du en tulipan!

Här och Nu - Er Egen inte fördomsfria Honung i Tillvaron /M

Dagens Ludde:

"Natt

Jag gömmer mej i ord

Jag är en annan

Än den du tror"

Dagens Hunk: Janne H - för att han förtjänar det.