Honungsbullen

Skalmans ena blomma blommar om! Båda hans blommor är fulla av knoppar och jag förstår inte hur detta gick till. Faktiskt så är jag en blommördare egentligen. En del har gröna fingrar - mina är svarta! Men hans blommor förstår inte det och de står i fönstret och förgyller tillvaron. Jag har vattnet dem och pratat med dem. Det är allt. Sånt som jag brukar göra med alla blommor och de bara dör ifrån mig på löpande band. Han är inte hemma som alla förstår och jag är tillförordnad hustomte och hittills verkar jag ha gjort ett bra jobb.

För övrigt så går dagarna. De varvas med träna, slappa, träffa väninna, träna, slappa och träffa väninna. Underbart indeed - att bara ta dagen som den kommer och bara göra roliga saker. Hela tiden. Tänk om det kunde vara så hela livet? Fast, det är klart, om man aldrig har tråkigt så skulle man inte uppskatta det när det är roligt.

Jag har en hel hög med bra böcker också. Just nu håller jag på med en riktigt kuslig en. Blod och mord. Ond bråd död - företrädesvis med rakkniv. Och jag läser vidare fast jag är jätterädd och hör konstiga ljud. Och om jag vill gå upp och ta en nattmacka, så törs jag inte. Varför läser jag såna böcker? De ska helst läsas på dagtid med en riddare i skinande rustning och välslipat svärd nära en. Som kan försvara en mot galna mördare och andra stollar och troll och aliens och allt vad det är. Så, vad gör riddaren? Han tar rustning och svärd ovh åker utomlands och lämnar mig här! Han ringer varje dag. Tur för honom att jag alltid svarar och inte har blivit mördad med en rakkniv av en galen psykopat eller dött av hjärtsnurp av att läsa den där hemska boken. Efter den här behöver jag nog lite kioskromanporr.

Jag är för övrigt otroligt avundsjuk på min väninna som hittade två par ûbersnygga skor på Bianco i förrgår. De kostade sjuhundra per par egentligen, men hon betalade bara 350 buckareller för båda paren. Biancos pjuck är för stora för mig. Den rara expediten visade mig ett par som passade mig perfekt...I ceriserosa. Herregud och jävlar i min låda - jag har INGENTING i min garderob som ens liknar ceriserosa. Det är en färg som jag aldrig någonsin kommer att ta på mig. Om jag mot förmodan någon gång skulle göra det så skulle jag se sjuk ut. Människor skulle försiktigt leda mig till akuten, för jag skulle se ut som jag har någon hemsk sjukdom och dö inom en snar framtid av densamma. Jag köpte inte de ceriserosa pjucken. Har ingenting att matcha med och dessutom tycker jag inte att det är snyggt. En tröst är i alla fall att det finns skor som passar den här Askungen. De existerar verkligen. *ritar ett kors i taket*

Nu har jag nämnt ordet dö eller mord i varenda stycke i den här texten. Vad är det för fel på Hunny? Jag när verkligen inte någon brinnande dödslängtan - tvärtom. Men jag är inte heller rädd för döden. Däremot är jag rädd för att behöva lida innan jag dör. Ligga som ett paket på långvården - om något sådant fortfarande existerar när jag blir gammal. Då vill jag hellre dö faktiskt. Det skulle vara häftigt att dö ett tag om man kunde komma tillbaka till livet igen. Vara död för att se hur det är. Vart man hamnar liksom. Om det finns något efteråt eller om det bara är ett stort ingenting. Kolla om det finns en Gud och om man hamnar i himlen och går en harpkurs, så att man kan spela med de andra änglarna. Svindlande tanke... Ja, jag vill veta hur det är. Ingen har ju kommit tillbaka och berättat.

I vintras så träffade jag min döda mormor när jag i sällskap med ängeln Gabriel gick upp på en kulle. Där satt den rara människan på en bänk under en ek.  Hon sa att hon mådde toppen. Kanske är det så när man är död? Man har inte ett enda bekymmer och lever prima liv i andevärlden. Jag träffade henne under en meditation - min första och enda - hittills. Det var coolt och hon såg ut precis som hon såg ut när hon levde. Jag kanske bara hallucinerade - men det kändes verkligt. Och jag störttjöt hela tiden. Och var omtumlad resten av den kvällen och natten. Ringde min mamma och berättade att mormor mår fint. Min mamma sa "Jaså" och så var det inget mer med det. Och nu tror alla att jag har blivit galen.

Nåja, nu har jag saker att göra och ett liv att leva. Mitt favoritcitat kan man se på min presentation: "En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi det inte." Idag är inte den dagen jag tänker dö i alla fall. Jag tänker leva till jag blir 93. Minst. Och jag tänker vara världens ärtigaste 93-åring. Dock förutan ceriserosa pjuck. Sådeså!

Bye bye och Puss & Kram!

Er Egen Honung i Tillvaron - Levande och Varm /M

Dagens:

"Razzle 'n' a dazzle 'n' a flash a little light
Television lover, baby, go all night
Sometime, anytime, sugar me sweet
Little miss innocent sugar me, yeah"
                                                   /Def Leppard - Pour Some Sugar On Me

Dagens Hunk: Eddie Van Halen