Hokus Pokus?


Filiokus?

Jag blev medbjuden till en meditation för första gången i hela mitt liv i måndags. Visserligen har jag i många år övat mig på att sitta i lotusställning med varierande framgång och försökt rensa tankarna. Det enda jag kunnat tänka på sittande i den ställningen är hur obekvämt det är och hur i helvete jag ska ta mig ur den igen. Inte mycket till rensande av tankarna där inte...

Nåväl, min första meditation ägde så rum i en bygdegård nära mig. Lite nervös var jag givetvis och skeptisk. VÄLDIGT skeptisk. Sådär att man fascineras av berättelser om mystiska saker och folk som har spöken i huset och tar hem andeutdrivare och ser döingar en helt vanlig kväll när man är där och fikar. Man tror dem på deras ord - kanske - och tror ändå inte för man ser inte ett skit själv och har aldrig sett.

Den här meditationen var indeed mycket mystisk. Jag försattes i trans direkt. Instantly satt jag i en båf med min andlige guide, som jag inte såg vem det var, mer än att jag har en känsla av att det var en man med skägg. Och långt hår. Jag vandrade på ängar med sommarblommor. Jag hamnade på en ö. Och allt var så ljuvligt skönt. Och jag fattade ju att jag var i bygdegården, men jag var inte där. Konstigt. Sen fikade vi och käkade sockerkaka. Sen skulle vi in i det där igen.

Den här meditationsmänniskan förklarade att vi skulle besöka andra sidan. Jamen, eller hur, tänkte jag givetvis. Dit kommer jag när jag är död och that's it.

Men dit kom jag. Via en skog och en äng med en gyllene grind, som låstes upp med en gyllene nyckel och över en gyllene bro och upp på en kulle med en ek och där under eken fanns en bänk. I sällskap med ängeln Gabriel (Som givetvis i min sjuka hjärna hade vingar, särk och en blond lockig pottfrilla) gick jag upp på kullen. På bänken sitter, till min stora häpnad, min sedan länge döda mormor!

Jag brast i gråt där och då. Höll min mormor i handen och grät ut i hennes famn. (Kände en näsduk stickas i min hand mitt i mormor-upplevelsen).

Jag vet inte vad som hände... Men sen kom ett stort lugn över mig. Mormor och jag kommunicerade telepatiskt. Hon sa att hon mår toppen och att hon har det hur bra som helst. Hon sa också att hon ska hjälpa mig framöver.

Det konstiga med det här är att det finns andra, numera döda släktingar, som jag har haft mer själslig connection med än mormor och jag har inte tänkt på henne på mycket länge. Men där satt hon. I alla fall. Sen tog jag adjö. Vandrade nerför kullen och över bron och allt. Ängeln Gabriel med pottfrillan och särken lämnade jag vid grinden.

Så, är detta hokus pokus och flummerier? Eller är det på riktigt? Vem vet?

För mig var det verkligt. Jag träffade min mormor och vem som helst får säga vad som helst om det. För mig var det verkligt. Jag kunde t.o.m. känna hennes speciella mormor-doft som är unik för just min mormor. Jag var försatt i chocktillstånd resten av kvällen. Men jag är lugn. Med hjälp av mormor, den rara människan. Hon som köpte en påse karameller och slog in paket med två karameller i varje, för att det skulle vara MÅNGA julklappar på julafton. :)

Och inte behövde jag sitta i lotusställning heller och det tackar man för.

Må väl, vänner!

Här och nu, er egen Honung i Tillvaron. /M

Kommentarer
Postat av: Malin B

Å du, detta är spännande!!!

Jag säger ju lite kaxigt att jag skulle vilja gå på något sådant!

Jag som lite skämtsamt säger att jag har ett husspöke, att jag skulle vilja träffa "de som gått över till andra sidan", att jag inte är rädd och så där...

Men om, jag säger OM jag fick chansen att gå till din bygdegård då vet i tusan om jag skulle våga ändå...

Jag är allt en sann fegis som skriver fortare än jag tänker men spännande, det är spännande!

Om inte annat så är ju sockerkaka himla gott. ;)

2008-10-18 @ 19:44:36
URL: http://malinbayard.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0