Homies in da Hood

Ojojoj... Fredagen som var Fredagen med stort F. Fredagen som knappt blev av, blev ändå av.

Jag skulle bege mig till min hood och träffa mina homies. Vi skulle ha skolfest i skolans matsal, där jag inte satt min fot på 23 år. Alltså tjogotre jävla år! Högstadiefest. Efter 23 år.

Så när jag gjort ett par tappra försök att stryka klänningen som jag skulle ha på mig (den blir aldrig vad den har varit), tagit på mig flortunna strumpbyxor, sminkat mig som jag alltid borde och grabbat de högklackade så begav jag mig så av till Människobyn. När jag anlänt gav jag mig ner i underjorden. Längst ner går den tunnelbana som skulle ta mig hem till förorten. Till ursprunget. Det som gjorde mig till det jag är. Själva rötterna finns i asfalten där ute, där den blå linjen slutar.

Där satt jag alltså i en tunnelbanevagn iförd en klänning som krympt och som egentligen känns alldeles för kort, sminkad till tänderna med ett hår som var en katastrof p.g.a. att jag gått i regn. Ingen hårspray i hela världen hjäper mot hår förstört av regn. Well, jag oroade mig inte speciellt för det. De jag skulle träffa hade ju för sjutton sett mig alla mina skolårs måndagsmorgnar, tisdagsmorgnar, uttråkad på fysiklektioner, gråtande i uppehållsrum och i diverse andra prekära situationer. Nej, jag oroade mig inte.

Jag satt istället och kollade på stationerna jag passerade. De var fruktansvärt svarta och tråkiga. Därför kollade jag istället på människorna. Där satt en man i min pappas ålder som precis verkade ha lärt sig att ringa med sin mobil. Han ringde flera samtal och vrålade i den på för mig främmande språk. Mittemot honom satt en kvinna och blängde surt och allt surare för varje samtal. Hon försökte sova nämligen. Hon kanske slumrade de sekunder det tog för honom att slå ett nytt nummer. Det var många trötta människor i den där tunnelbanevagnen. Fredag eftermiddag. Folk är trötta och vlll bara hem tilll sina soffor och svimma.

Inte jag. Jag skulle på fest och spänningen steg för varje station jag passerade. Fest med människor som var så bekanta men ändå främlingar.

Samla så kreti och pleti från plugget... Träffa dem du mött i korridorer, de du egentligen aldrig såg, de du verkligen såg, de du umgicks med. Det var så roligt! Där fanns lekskoleförälskelsen som nu blivit en lång man med fyra barn. Där fanns bruden man tjuvrökte tillsammans med. Där fanns klasskamraten som man sällan pratade med och busfröet som alla såg och hörde. Där fanns några riktigt stiliga karlar som man inte ens såg på då. Som från att ha varit gängliga och i många fall finniga tonåringar nu vuxit upp till självsäkra män. Tjejerna ska vi bara inte tala om. Vilka snygga tjejer det gick i mitt plugg. Vissa som man avundades redan då och som fortfarande är värda att avundas. Jösses alltså.

I alla fall så åts det och dracks och det dansades till vår musik. Den som vi dansade till då. En riktig nostalgitripp. Det berättades historier om vad folk hade gjort, sagt och saker som hade hänt. Man pratade gamla minnen. Och man fick reda på vad folk egentligen tänkt eller tyckt om en. Ju mer det dracks desto mer fick man reda på. Riktigt kul - som att få ta del av riktigt snaskigt skvaller nästan.

Jag tror att bara en av festdeltagarna bor kvar i vår hood. Alla andra har flyttat därifrån. Men jag tror att vi alla kände att vi kommit hem och rest i tiden. Över 20 år tillbaka. Vi var kids igen. Kids från förorten som samlats för att ha en riktigt kul kväll. Denna gång utan tonårshormoner och ångest hängande i luften. Utan blygsel dansade alla med alla och det var kärlek i väggarna där. Många skratt och många glas vin senare tog natten slut och jag lämnade förorten ytterligare en gång.

Vi har alla våra rötter där och alla var rörande överens om att ingen av oss skulle känna sig hemma på Söder. Absolut inte. Vi håller oss alla på "rätt" sida stan. Jag lite längre norrut än de flesta, men ändå rätt sida. En har flyttat till Florida (och råkade vara i Sverige just när festen begav sig) och någon annan har flyttat till Gotland. Det får man nog betrakta som olycksfall i arbetet.

Alla man hade velat träffa var inte där, men de flesta. Och en del man inte hade förväntat sig att man skulle få se. Det var i alla fall en sjujäkla fest.

Vi har alla endast en människa att tacka för detta. Han förtjänar en hyllning, ett hyllningstaltal, flera medaljer och ett stort diplom. Och en puss i påsk. Jag tänker lämna ut hans namn nu: Magnus Askenbom - du är fanimej fenomenal!

Jag kan inte med ord sammanfatta vad jag kände, hur roligt jag hade, vilka känslor detta väckte i mig. Men det var något varmt, något bra och något som är väldigt likt glädje. Jo, glädje att jag fick träffa alla fantastiska människor som delat hela min uppväxt.

Sen att jag blev hämtad av någon jag tycker om för att tryggt få komma hem var pricken över ett stort I. I med en prick: i.

Dagen efter var helvetet på jorden men det var det värt.

Jag tänker avsluta nu och krypa ner i en säng nära mig. 

Stockholm i mitt hjärta - Petter:

 

Kommentarer
Postat av: vendel

Hej hej! :) Roligt att du kikade in på min blogg. Sedan må jag säga att jag är oxe (om du menade tecken?). Vi hade även tänkt gå där två dagar, då man (som du säger) antagligen inte hinner på en dag. Därför vi ska bo på en camping också :) Tack för tipsen i alla fall!



Sedan är jag lite nyfiken, håller du på med honung med tanken på ditt namn och din blogg? :)

2011-07-14 @ 09:14:32
URL: http://missvendel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0