Uppdatering av Livet lyder som följer:

Ni anar inte. Sedan jag flyttade till nya lyan har jag varit så jäkla disträ. Jag har visserligen varit disträ och rentav vimsig sedan tidig barndom, men detta överstiger alla tidgare vimsigheter med all önskvärd tydlighet.

För någon vecka sedan var det värre än vanligt. Det första som hände den dagen var att jag glömde min eminenta matlåda hemma. Så, på jobbet har jag ett reservförråd med snabbnudlar och fick äta dem istället. Så jag tar fram den underbara skålen, häller i de söndersmulade nudlarna däruti samt innehållet i kryddpåsen och ställer in den i micron. Jodå. Och för att vinna lite tid så spatserade jag ut och tog ett bloss medan mina nudlar värmdes. När jag återvänder så väntar ett kaos utan like. Det luktar bränt och hela vårt lunchrum är rökfyllt... Jag hade glömt att ha vatten i skålen med nudlarna. Var nära att bränna ner stället. Allså, en del har sagt mig genom åren att min vimsighet är charmig - men det är mindre charmigt när man är allmänfarlig. Jag borde inte ens gått upp ur sängen den dagen, det säger jag er.

En annan morgon så var jag ledig, men vaknade i hyfsad tid ändå och gick upp och satte på kaffe. Utan kaffe kan man lika gärna dö, så det är såklart något jag gör varje morgon. Varenda morgon sedan jag som 18-åring flyttade hemifrån om jag inte haft någon raring vid min sida som gjort det åt mig. Medan kaffet skulle puttra klart så gick jag iväg och gjorde något annat, vad det nu var (ok då, jag satte mig och gjorde nr 2). Jag hör konstiga ljud från köket medan jag i godan ro sitter på muggen. Så jag var naturligtvis tvungen att skyna mig och gå och kolla vad det var. Hela jävla köket var fullt av kaffe. Skåpluckor, bänk, micro, golv, väggar... Jag hade glömt att sätta på locket på perkolatorn. Tack så jävla mycket! Mitt morgonkaffe är heligt. Det är så jävla heligt att det är religion för mig. Så nu fick jag börja morgonen med att städa kök. Det blev rent. Sedan satte jag på nytt kaffe och var tvungen att prata högt hela tiden. Typ: Nu häller jag i vatten. Nu måttar jag upp kaffe. Nu sätter jag på innerlockat. Nu sätter jag på överlocket. Nu stoppar jag i kontakten. Snart får jag kaffe.

En av mina kollegor sa att hon inte kunde förstå hur man kan göra såna saker. En annan kollega sa att hon visst kunde förstå hur man kan göra såna saker, för hon har gjort liknande saker själv. Som att glömma att ha i vatten i kaffebryggaren och dylikt. Jag är inte ensam alltså. Men jag är trött på det. Det gör mitt liv mycket svårare än vad det annars skulle ha varit. Och lägg till att jag snubblar en del och kan glömma vad jag skulle säga mitt i en mening och dylikt. Jag tror att det nu mest beror på trötthet. Jag fick igenom mitt önskemål om semseter nästa vecka. Jag ska vila.

Mitt hem börjar alltmer likna ett hem. Har en matta i hallen och en TV-hylla (som Kärleken skruvade ihop när han var här en söndag i sin ensamhet). En massa ljus och ett överkast och såna saker. Riktigt mysigt. Har inte hittat några tavlor jag gillar, så jag har bestämt mig för att göra mina egna tavlor. En av dem ska vara fullt av fotografier på människor jag tycker om. Mina brudar, min familj och Kärleken och kidsen. Den ska jag ha i hallen. Jag ska försöka photoshoppa alla foton svartvita och ha en röd bakgrund. Och en svart eller vit ram. Matchar det övriga i min hall. Blir nog bra.

Den senaste veckan har jag drabbats av förkylning med en påföljande hosta från Helvetet. Jag var tvungen att dra till närakuten och skaffa medicin. Cocillana Etyfin is the shit mot hosta på riktigt. Med en biverkning som yttrar sig i att jag svävar fram, hög som ett hus, lycklig och hostfri. Inne i dimman. Fnittrar gör jag och babblar osammanhängande. Men så länge jag är hostfri så gör det inget. Själva förkylningen har gett med sig, men hostan är kvar. Tror jag.

Igår skulle jag klämma en pormask som hade satt sig vid mungipan. Gick fan inte. I morse vaknade jag med en bula som går från läppen och en bit ut i kinden. Jag ser inte klok ut. Det ser ut som en fläskläpp. Herregud alltså... Jag undrar vad det är i den där bulan? Det känns som en gigantisk finne och det gör ont. Vet någon vad det kan vara? Jag tror jag ringer sjukvårdsrådgivningen. Bulan är stor som ett körsbär ungefär... Helvete, jag kan inte visa mig ute såhär. Jag vill veta om den är ett resultat av mitt klämmande eller om jag behöver oroa mig. Det känns ju som en jävla knöl.

Jag har för övrigt lagt vantarna på en skrivare för en billig peng. Klåparen på PC City ville sälja en svindyr till mig, men det gick inget bra för honom. Vad han också glömde var att upplysa mig om att usb-sladden som man behöver för att koppla skrivaren till datorn inte fanns med i kartongen. Om han hade kunnat sitt jobb, så hade han sagt det till mig, varpå jag nöjd och glad hade köpt en sån och han hade kunnat notera merförsäljning i sin kalender den dagen. När jag skulle installera skrivaren så följde det med en installations-CD som ville att jag skulle koppla in usb-sladden som inte fanns Jag drog till Kjell & Co och införskaffade den nämnda sladden. Pratade med en sötnos som hette Sebastian och han lyckades sälja en extra bläckpatron till mig också. Och fotopapper. Inte en dag äldre än 22 och kunde sitt jobb. Merförsäljning.

Nu ska jag sväva ut i köket och dyka ner i en diskbalja. Sedan ska jag fortsätta med det som jag skulle ha skrivaren till från början... Jag skriver ut alla mina blogginlägg från November -07 till nu. Jag samlar prydligt upp dem i pärmar. Vet inte om det är en tvångstanke, men jag vill ha det så. Har nu hunnit till Augusti -09. Två år kvar alltså. Tur att mitt bloggande blivit alltmer oregelbundet... Det är väldigt många inlägg i alla fall.

Ok, jag svävar nu vidare i mitt rus. Hostfri, lycklig och antagligen inte mindre vimsig.

/Honung


Tycker att den här låten är grym!

Längesen - Petter feat. Veronica Maggio och en Smurf?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0