Honungsbullen

Ska laga lite mat hos min kompis snart. Alla kryddor jag behöver är hos Skalman, där jag inte längre är välkommen. Har så himla svårt att lämna honom ifred. Jag försöker dock, med varierande framgång. Och varenda gång jag hör ett ord från honom så bryter jag ihop.

Jag har fått piller att knapra på för att orka ta mig igenom ännu en meningslös dag och ytterligare en ändlös natt. Under tiden försöker jag att lösa problem, ett efter ett. Ett i taget. Att hålla ihop suger nästan musten ur mig... Men jag måste ju.

Mitt hopp lever fortfarande... Jag försöker, men kan inte sluta hoppas.

Men en dag kanske blir ljus och vacker. Bara jag håller ihop och håller mig vid liv. Jag hoppas på att få tag på någon annanstans att bo. Behöver komma bort från byhåla. Börja om. Födas på nytt. Jag behöver det så förtvivlat. Och jag behöver få vara glad någon jävla gång.

Det räcker nu. Det är nog.
Jag var glad och lycklig. Med vilken rätt tas det ifrån mig?

Nu ska jag gå och handla. Kryddor. Och om Skalman läser detta så vill jag bara säga att Skalman kanske inte behöver handla inom de närmaste två timmarna... För jag orkar inte se honom, för jag får inte röra honom.

/Honung