Honungsbullen

Jag har tyckt synd om mig själv i mindre än en vecka och det är länge nog. Nu har jag sökt hjälp. Kan jag inte ta mig ur detta själv så finns det hjälp att få. Jag bor fortfarande hos en kompis, för det är ångestladdat för mig att åka till Världens ände där mina möbler bor. Bedrövligt att det ska behöva vara så...

Men jag ska lösa detta. Jag ska och jag måste. Och då är det så. Det känns som jag klättrar uppåt. Men det händer att jag ramlar ner igen... Flera gånger om dagen. Och sen börjar jag om igen. Ibland kan det löna sig att vara envis som en åsna.

Min dröm har jag nu lagt på hyllan. Har inte tryckt på delete riktigt än. Men jag ska samla fler drömmar och sen ska jag rada upp dem bredvid varandra och granska dem en efter en. Och lägga mitt livspussel. Skriva mitt liv. Och börja om från början.

Måste bara få hjälp ur det här tillståndet och samla den lilla kraft jag har till att jobba, äta, sova... I alla fall till att börja med. Jag ska till doktorn i morgon. Och förhoppningsvis få hjälp. Det är för helvete akut.

Bara jag får snacka, så ska jag nog klara av att samla ihop skärvorna av mitt forna jag. Och jag tänker limma ihop dem och komma ut som en bättre människa. En som är värd att älska. En som älskar sig själv. En som är stark och modig och tuff, men mjuk. Jomenvisst.

Ett lycka till skulle för övrigt sitta riktigt fint nu. *ute med håven*

Well, små tomtebloss av andra tankar har också kommit till mig denna veckan. Man hinner tänka rätt många tankar när man egentligen bara sitter rätt upp och ner och samlar all sin kraft till att t.ex. ringa ett litet telefonsamtal. Och sen är man helt slut. Men små tomtebloss i tillvaron har det funnits.

Vad som har varit roligt den här forna veckan:

Att kolla i gamla skolkataloger hos Loitta från förr. Jag kom plötsligt ihåg delar av mina tonår. Och folk kom jag också ihåg. Jösses...

Att lägga pussel och spela Wii med en fyraåring har också varit underbart.

Veckans reflektion:

Facebook ger mig tvångstankar. Speciellt Li'l Green Patch. Jag känner att jag MÅSTE arrangera blommorna jag får så att de står på rad. Alltså likadana i samma rad.

Veckans Bästa:

Jag visste inte att jag hade så många vänner. Så många som velat stötta och hjälpa mig. Och jag vill tacka alla så himla mycket. Jag vet inte hur... Men min dörr står alltid öppen för den som behöver. Ring inte, skriv inte - bara kom! Det går jättebra att ringa eller skriva också naturligtvis... Jag visste bara inte att ni var så många - Det har varit fullständigt Amazing. Och ni som öppnat ert hem för mig - oavsett om jag varit där eller inte vill jag tacka speciellt. Men alla har varit guld värda mitt i alla tårar.

Om det finns ett ljus ovanför hålet så kommer jag att se det. En dag.

Ni är bäst och en sak till: Tänk inga onda tankar om Skalman. Han är fortfarande Skalman. Lite vilsen i tillvaron kanske, som alla andra är ibland. Men han är fortfarande Skalman. Och det finns inget ont i honom. Om det hade gjort det så hade det inte gjort så ont i mig.

Ok?

Well, over and out.

/Honung