Ett långt brev från Skalman...
Jag tycker fortfarande att han vilselett mig på ett sätt som är jävligt grymt, genom att göra den här bloggdesignen, köpa julklappar och fira nyår med mig på hotell i Stockholm. Och snacka om att vi skulle flytta till Luxemburg tillsammans och... Ja... Mycket möjligt att ha menade det då, men han fick mig fortfarande att tro det sent i höstas... Egentligen i vintras. Han har inte talat med mig om detta. Inte andats ett ord om sina känslor... Kanske ni, som inte älskar honom förstår. Jag måste bli människa.
"Honung,
Jag skall nu försöka ge dig svar på några av de frågor som du efterlyst. Jag skall försöka vara så ärlig och uppriktig som jag kan, men jag hoppas att du samtidigt förstår att det jag nu skriver inte görs med en avsikt att göra dig mer illa - jag skriver dessa rader i förhoppningen om att de skall hjälpa dig att bättre förstå mina känslor, mina tankar och mitt agerande och därigenom förhoppningsvis också ge dig en bättre chans att så småningom resa dig upp igen och gå vidare i livet.
Jag, precis som du, famlar just nu efter någon form av fotfäste i tillvaron. Mitt uppbrott från vår relation har varit och är en oerhört smärtsam och tung period för oss båda, men förmodligen på väldigt olika sätt - i mitt fall är det mitt eget beslut som jag måste ta ansvar för och lära mig att leva med, i ditt fall är det att komma tillrätta med faktumet att den du älskat och älskar lämnat dig.
Mitt beslut var inte något lätt eller plötsligt beslut - det var en lång, frustrerande, ibland mycket förvirrad och för det mesta smärtsam process för att försöka sätta fingret på vad det var som inte kändes bra i vår relation. Du är en vacker, generös, intelligent och underbar kvinna som jag trivdes så bra med på så väldigt många olika plan, men ändå fanns det också nåt som inte kändes bra, som inte kändes rätt för mig - under lång tid kunde jag inte förstå vad det berodde på och, envis som jag är, så vägrade jag också acceptera möjligheten att det inte bara var någon tillfällig känsla/rädsla som skulle kunna gå över med tiden.
Det jag kom fram till, efter en lång tids grubblande och sökande, var att jag innerst inne inte var kär i dig. Jag tyckte så oerhört mycket om dig, jag hade också varit mycket förälskad i dig när vi träffades, men när de "rosa perioderna" så sakteliga la sig, så kröp sanningens kalla och krassa verklighet så småningom fram, även om jag gjorde mitt allra yttersta att blunda för den - jag var inte kär i dig.
Varför blev det så? Vad beror det på? För att vara helt uppriktig, så vet jag inte. Kärlek är en känsla som är så svår att få grepp om, så svår att förstå. Den är så total och så uppslukande att den inte alltid går att rationalisera eller förklara - och det är kanske inte meningen heller? Man kanske inte ska försöka förstå den, utan bara låta sig drabbas och - med lite tur och om allt "klickar" - så kan den förvandlas till en energi, en drivkraft som (med hårt gemensamt arbete) binder två parter samman, som hjälper dem att ta sig igenom livets berg- och dalbana sida vid sida - och som ger deras liv en större mening, en ytterligare dimension.
Men, när den svårdefinierade kärleken inte finns där lika stark och självklar hos båda parter, då kan kärleken också bli något obarmhärtigt och nästintill gränslöst plågsam.
Det är otroligt smärtsamt för den som älskar som du att plötsligt inse att man inte är älskad på samma sätt tillbaka. Det är också smärtsamt för den som inte älskar på samma sätt tillbaka, särskilt i de fall då man, som jag, tycker så mycket om dig som jag gör att jag under inga omständigheter vill såra eller göra dig illa.
Nu är vi tyvärr där vi är nu idag - jag har efter en lång period av osäkerhet och sökande efter vad som inte känns rätt kommit till den smärtsamma insikten att jag inte är kär i dig, att jag inte älskar dig på det sätt som du faktiskt har rätt att bli älskad tillbaka av den du älskar. Jag förstår också, kanske bättre än de flesta, att detta faktum är förkrossande smärtsamt för dig att förstå, att förhålla dig till och att så småningom acceptera för att kunna gå vidare igen...
Hur f-n skall man egentligen hantera en sån här situation? Hur skall jag göra för att inte krossa dig som jag tycker så oerhört mycket om, men som jag kommit till insikt om att jag inte älskar lika starkt som du älskar mig? Hur gör man om den personen, i detta fall du, till råga på allt är en person som varit med om mer orättvisor, otur och jävelskap än de flesta jag tidigare mött och är den som minst av alla förtjänar att kastas in i sorg och mörker igen?
Hur f-n gör man?
Jag tror tyvärr att det inte finns något annat svar än att man försöker ta itu med det så gott man kan. Jag har försökt att vara så snäll, respektfull, försiktig och generös jag någonsin kan sedan uppbrottet. Jag försöker verkligen lyssna, förstå, hjälpa dig när jag kan, ge dig svar på dina frågor och låta dig säga det du vill och känner att du måste säga till mig - samtidigt måste jag också tackla min egen sorg. Det är långt ifrån lätt att orka med detta varje gång, för dina ord gör så oerhört ont ibland - dels de obekväma sanningarna som gör mig smärtsamt medveten om att jag oavsiktligt begått rejäla fel och misstag under tiden vi var tillsammans, men också för att en del av dina ord är hjärtskärande uttryck för den sorg och den smärta som jag åsamkat dig genom mitt uppbrott.
För en person som är som jag är och som tycker om dig på det sätt jag gör - jag kallar det att älska, men det är mycket möjligt att andra kanske skulle kalla det något annat - så är det svårt att hantera faktumet att jag orsakat den smärta du idag känner. Det känns samtidigt fullständigt absurt när jag faktiskt tillbringat ett helt år åt att försöka göra det exakt motsatta - att försöka ge dig allt jag kan som jag trott varit bra, positivt, närande, stärkande.
Jag önskar så innerligt att jag kunde ha gjort saker annorlunda för att vi inte skulle ha hamnat där vi är idag, men det går ju inte att skruva tillbaka tiden. Om det hade gått, så är jag ändå inte säker på vad jag egentligen hade kunnat göra annorlunda. Kanske kan jag lära mig det med tiden, när sorgen blir mindre våldsam och skoningslös? Jag hoppas verkligen det.
Vi är väldigt olika, du och jag, Ingen bättre eller sämre än den andre, det handlar inte alls om det och det måste du försöka förstå och acceptera - vi är bara väldigt olika. Mina känslor, mina drömmar, mitt sätt att hantera livets upp- och nedgångar, vad jag värdesätter och hur jag prioriterar saker och ting, den lins genom vilken jag väljer att betrakta världen (min så kallade "verklighet") skiljer sig från din. Skillnaderna till trots har vi ändå haft turen att hitta många gemensamma punkter där våra skillnader har kunnat berika varandra, där vi kunnat lära av varandra, ge och ta, uppskatta och tycka om hos varandra. Det är något jag aldrig vill glömma eller förringa, för det har varit starkt, ärligt och viktigt.
Av anledningar som jag ännu inte själv är helt på det klara med, så har detta dock på något sätt inte varit tillräckligt för att min kärlek till dig skall kunna få lika mycket fäste och växa sig lika stark som den kärlek du känner för mig. Jag har tänkt mycket på om det möjligen funnits något som du eller jag själv hade kunnat göra annorlunda för att ändra på det, men jag har inte lyckats finna några svar.
Jag vet helt enkelt inte, Honung. Jag har inga svar. Hade jag det, skulle jag ge dig dem. Det enda jag vet med säkerhet är att det inte är något "fel" med dig.
Så, hur smärtsamt och hänsynslöst som detta faktum, detta uppbrott, nu än kan te sig, så måste vi nu båda hitta sätt att förhålla oss till detta, att acceptera det och sedan försöka gå vidare.
Den vägen är något vi var och en måste söka och finna på våra egna sätt. Jag vet inte exakt hur jag skall gå tillväga för min egen del, men någonstans hoppas jag att jag så småningom kommer att finna en väg. Det kommer troligen att ta tid och vara riktigt j-vla outhärdligt emellanåt, men då får det bli det. Om det är det som krävs, så får det bli så.
Min förhoppning är att du också finner din väg så småningom. Jag gör mig inga illusioner om att den kommer att vara smärtfri, men jag är uppriktig i min önskan och förhoppning att du kommer att finna den snart och att du åter kommer att vara beredd att ge din kärlek till någon som kan besvara den på det sätt som du faktiskt förtjänar - för det gör du, låt aldrig någon få dig att tro något annat.
Att jag inte kunde det gör mig inte till en ond människa. Jag gjorde allt jag varit kapabel till för att kunna ta emot din kärlek och besvara den, men innerst inne i mig finns inte det där svårdefinierade men samtidigt självklara som behövs och som vi båda faktiskt förtjänar att få känna, dela och finna kraft i. Det är definitivt inte ditt fel, det kanske inte ens är mitt fel - det kanske bara är så. Jag vet inte.
Jag tror dock att om vi skulle välja att förneka eller försöka ignorera detta faktum, så vore det ett långt värre svek mot oss själva än den smärta som vi känner idag.
Du förtjänar verkligen inte det sveket - och någonstans inbillar jag mig att jag inte heller gör det.
/Skalman"
