Det Svarta Hålet
Tänk inga onda tankar om Skalman.
Han gjorde slut ikväll. Han tog min kärlek, min själ och kastade bort mig. Jag är nu utlämnad till vargarna. Till Världens Ände. Till ett hem som inte är ett hem. Till ett ställe där ingen lampa är tänd. Där inga kramar finns. Ingen värme, ingen kärlek, inget ljus. Livet är ett tomt svart hål och jag faller. Jag fortsätter att falla. När jag landat vet jag inte när jag kommer upp igen. Om jag över huvudtaget orkar ta mig upp därifrån den här gången. Den här gången vet jag inte. Det tog mig två år förra gången. Två år på riktigt. Har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta innan jag orkar lyfta blicken och leva igen.
Det värsta man kan höra är att någon älskar en djupt och innerligt och aldrig kommer att sluta med det. Det värsta man kan höra är "Jag älskar dig, men jag befarar att jag inte är kär i dig". "Du är en underbar människa, men..." och "Du förtjänar bättre än såhär" och "Jag vill att du ska vara lycklig" och blablabla - whatever. Been down that road before.
Om jag är en så jävla underbar människa och så fantastisk på alla sätt och vis, varför lämnar han mig då? Om det stämmer att han aldrig kännt sig så älskad, varför lämnar han mig då? Han är inte kär... Och han säger att vardagen inte fungerar. Jag säger att vi aldrig haft en chans till en vardag. Det var inte jag som lämnade landet. Det var inte jag som lämnade honom. Det var inte jag som inte ville ha en vardag. Allt jag ville ha var bara lite trygghet så att jag orkade bygga upp nånting. Jag trodde att vi skulle göra det tillsammans. Han är inte kär.
Definiera kär, snälla någon, för mig. Han sa att han kommer att sakna mig. Han sa att det gör förbannat ont. Han grät i mina armar. Jag grät i hans armar. Och nu vet jag inte varifrån jag ska få styrka att resa mig. Jag vet inte ens vad det skulle ha för mening att göra det.
Jag har i hela mitt liv blivit lämnad. Jag blev lämnad av min far. Sedan blev jag lämnad även av min mor. Efter det har jag ibland varit den som lämnat, av rädsla för att själv bli lämnad. Jag blev lämnad av tvåhundra bekanta och så kallade vänner för många år sedan, för att sedan ha en handfull kvar. (Och dem är jag djupt och innerligt tacksam för.) Mitt förra förhållande varade i sju år. Vi försökte få barn och hade planer på att köpa hus. Han lämnade mig för en annan kvinna. Det var ytterligare ett "bevis" för mig att jag inte dög. Att min kärlek inte räcker till. Den gången grät jag och kedjerökte och skottade snö. Den här gången slipper jag skotta snö.
Det här är ännu värre. Här finns kärlek, mäktig och stor. Här finns ljus i de vackraste ögon på jorden. Här finns omtanke, värme och en ärlighet så smärtsam att det skär. Jag är krossad. Tillintetgjord. Tom, kall och ensam. Och jag är fortfarande kär. Jag älskar honom och vill ha honom med varenda fiber och varenda del av mig som är jag.
Jag valde för ett år sedan att våga. Igen. Visade sig vara fel. Men ändå inte. Kan inte vara fel att älska någon. Men jag har antagligen gjort något fel, eftersom jag inte är älskad tillbaka. Älskad som en syster - visst, men jag har redan en bror. Jag behöver inte en till. Jag behöver en man. Jag behöver Skalman. Han lämnar mig.
Jag gråter hela tiden. Jag kedjeröker. Huvudvärken spränger. Jag orkar inte mycket mer.
I hela mitt liv har jag fått höra att jag är så jävla stark. Är det en egenskap som gör att det är ok att trampa på mig? Att skrynkla ihop mig till en boll och kasta mig i soporna? Att lämna mig på en skrothög? Är det ok, bara för att jag är stark? I så fall är det inte en egenskap jag uppskattar hos mig själv. Min så kallade styrka kommer att bli min död.
Vad ska jag nu ta mig till? Hur ska jag få ork att tänka på en framtid? Och hur ska jag någonsin våga älska någon igen? Jag har visat mig svag och sårbar och lämnat ut mig helt och hållet. Allt har jag givit. Nu är jag tom och kall. Jag vet inte om jag orkar göra det en gång till.
Jag får nog aldrig min dröm uppfylld. Den om en framtid av värme, kärlek och en familj. En hund och en liten täppa där jag kan odla tomater och smultron. Det är en enkel dröm, men svår för mig att nå.
Jag är krossad och förkrossad. Och jag orkar inte mer.
Jag säger det igen: Tänk inga onda tankar om Skalman. Han är en ärlig, omtänksam och ömsint människa. Om han inte är kär, så är han inte kär. Det gör honom inte till en skitstövel.
Jag vill bara veta vad jag gjort för fel.
Jag lämnar er nu med vår låt.
Fucking Heartbreaking...
/Honung
Massor med kramar från mig... :-(
Det finns inga ord vid såna här tillfällen, jag blir jätteledsen att läsa om din smärta.
Jag satt först i tio minuter och tittade på tangenterna. Funderade länge och väl på exakt vad jag skulle skriva med målet att det skulle lätta för dig en aning. Men sedan gav jag upp på något sätt, då jag raderade alla första meningarna hela tiden. Och det hela blev plötsligt supersvårt.
Sedan tänkte jag att jag skulle försöka lätta upp stötta dig med lite humor istället, då jag personligen andas humor 24/7. För humor är nämligen ett otroligt starkt verktyg också i ilska och sorg. Inte bara i glädje. Man kan bruka humor i alla lägen.
Men jag blev återigen stum i tangentfingrarna.
Jag blir ju samtidigt orolig att trampa på en öm tå med min kommentar, då jag inte känner dig privat. Och det vill jag ju givetvis undvika. Jag vill ju inte sitta här och påstå att jag vet hur du känner dig, då jag inte vet det. Så jag låter det vara osagt.
Så jag säger kort och gott:
Kram från Kotten.
Älskade syster.... det här går inte att kommentera i detta forum... Får jag komma och krama dig, lyssna på dig och bara vara där för dig??
Jag ringer snart...
ALL min kärlek till dig!!
Glöm inte att Du är INTE ensam... Du är djupt älskad av så många... Jag finns alltid för dig!
Det här är så sorgligt, jag har inga bra ord att ge dig och jag tror ändå inget annat än närhet hjälper för stunden. Tänker på dig, många stora varma kramar. /Em.
Otroligt sorgligt. Jag fattar ingenting...
När du vill prata med mig är det bara att ringa, jag är här.
Kram kram kram.
Hannah
Kan bara säga att jag känner med dig. Är ledsen för din skull. Kram!
Du har inte gjort något fel, och du kommer få din hund och dina tomater och dina smultron. Nu är livet hårt som snus, jag vet för vi har alla vart där, och om det hjälper så bli en hård och kall jävel ett tag. Tills du läkt. För det gör man.
Och använd axlarna som riktas mot dig nu, skalmän kommer och går, men vänner består fan. En stor kräm till dig nu, med kräm i handen kan man inte vara ledsen som Nalle Puh sa.
Gumman!! Jag vet inte heller vad jag ska skriva... Men jag tänker på alla kloka ord som kommit från dig till mig. När det gäller skadade hjärtan du vet? Jag finns också här för dig, det vet du!
Älskade vän, jag vet inte vad jag ska skriva men jag ville bara säga att du vet var jag finns om du vill prata. Du vet att du ALLTID kan ringa mig.
Tusen miljoner kramar....
Hej du......
Vet inte riktigt vad jag ska skriva...men kände att jag ville skriva nånting till dig.Kan nog inte göra dig lycklig med mitt lilla inlägg, men du verkar vara en sån go tjej, så tro mig d e inte din lost utan hans!!
Det värsta man kan höra när man är nere i skiten är ju att d blir bättre med tiden...men thats a fact!! (tyvärr eller vad man ska säga)
Jag tror av hela min själ att du kommer fixa det här, kommer ta tid men jag tror oxå att du kommer fixa d lättare denna gång för du blev en starkare person efter förra uppbrottet!!!
Sen tycker jag o d e bara min egen uppfattning att man SKA INTE hänga upp sig på att hitta den rätta! Jag tror att du kan leva ett fullt normalt o gott liv utan nån Karlslok!!
Närhet, trygghet o sex(om man nu vill d) kan man få ändå!!! Glöm inte att du har himla många människor som faktiskt bryr sig om dig..även såna som du inte visste om!!
Kram på dig!!
Håller med alla ovanstående. Så otroligt sorgligt, detta.
Tusen och åter tusen kramar till dig min Vän, och du vet att du är värdefull. PUSS.
Åh..
Jag skickar en stor kram över nätet.
Och lite lim att lappa ihop hjärtat med så småningom.
Jag är helt stum! Varifrån kom detta?? Jag förstår hur du känner och det är inget man önskar sin värsta fiende. Hoppas att du blir tröstad och kramad av dina nära och kära gumman...
Kramar i mängder!!!
Hej..oj..hmm..
jag brukar läsa din blogg.
men har aldrig komenterat något förr,
kanske inte ens har rätt att göra de..men..
tro det eller ej..
uppriktigt tjejen, jag tycker synd om dej nu..
verkligen..
Du klarar det här!!
Ha det så bra du kan!!
mvh ingela
Jag önskar så innerligt att jag kunde säga något som kunde göra allt lättare för dig. Eller ännu bättre, att få Skalman att gå tillbaka till dig, att allt bara var en misstag. Väcka dig ur nåt som känns som en mardröm...
Efter att ha läst dina bloggar, om din kärlek till Skalman, hans kärlek till dig och så vidare, så trodde jag verkligen att det var du och han för evigt. Det lät så innerligt, så respekterat, så ärligt och djupt.
Jag är djupt ledsen för din skull. Jag tänker på dig och skickar styrkekramar till dig!!!
Jag ryser lite när jag läser och önskar att jag kunde "lyfta dig", få din att le mellan tårarna...
Kramas med dig här iallafall och tänker inga onda tankar om Skalman men undrar ändå om han inte blivit lite förvirrad ändå? ;)
Nej men kära vän! Här kommer jag indimpande för att läsa ifatt allt jag missat sedan i januari och så har denna katastrof inträffat! Nu har jag inte läst vidare i din blogg så jag hoppas att det i kommande inlägg visar sig att Skalman bara varit tillfälligt förvirrad. Om så inte är fallet vill jag skicka dig en lång, varm kram. Jag förstår verkligen att livet är fruktansvärt just nu!
