Honungsbullen

Nu har det faktiskt hänt. Jag skickade en intresseanmälan till Hundar Utan Hem att jag gärna vill adoptera en hund. Skrev också vilken typ av hund jag var intresserad av. På hemsidan fanns några sötnosar som jag kunde tänka mig. I lördags kväll ringde en människa därifrån till mig, det var ok eftersom jag inte har något liv... Well. Det fanns en hund i Människobyn som var i akut behov av ett hem. I söndags kom hon. Fröken Fladderöra. Tuva Grodan Skrutthund Fladderöra.   

 

Enligt veterinär är hon ca. 4 år. Hon kom från ett rescueshelter på Kanarieöarna i Maj. sedan dess har hon bott i ett Jourhem i väntan på ett permanent hem. Hon kan absolut ingenting. Inte ett enda kommando, förutom Nej och det lyssnar hon på varannan gång typ. Hon kan inte heller leka. Hon vet ingenting om vad man gör med en boll. Eller en pipleksak. Jag tror inte att någon har lärt henne någonting under uppväxten. Ingen her lekt med henne och visat hur roligt det kan vara med hundleksaker. 

 

Tur att hon är rumsren. Det blir ändå hårt arbete för både oss och hunden när vi tränar. Vi har börjat med kommandot "stanna". Efter bara några dagar så funkar det hyfsat. Vi övar. Man får leverpastej eller korv när man gör rätt. Och man blir ignorerad när man gör fel. Hon fattar någorlunda. Det tar längre tid med en vuxen hund, men det är inte omöjligt. Eftersom hon inte lärt sig något alls så blir det lättare. Hon får lära sig nya saker och behöver inte lära om. När det är 100% bestämt att hon ska bo här och hon är betald och klar så ska vi gå en lydnadskurs. Tills dess så tränar vi på egen hand. Jag har läst på massor och frågar vana människor om råd. Och vet en del själv också sedan tidigare. Det är bara det att de hundar jag har haft har redan varit färdiga. Så goda råd är alltså bra. Och att läsa på.

 

Hon får massor av kärlek. Hon har bestämda regler. Vi är konsekventa med henne. Idag har hon lärt sig att man inte får någon godbit innan man ätit upp torrfodret. Hon struntar i det nämligen om hon tror att det vankas något godare. Idag har hon förstått att det inte blir något godare innan det är uppätet. Det är som med små barn. Man får ingen glass om man inte äter upp sin broccoli. Typ.

 

Vi tror att en man eller flera män någon gång har behandlat henne väldigt illa. Efter att Glufsen hade tillrättavisat henne i måndags så var hon livrädd för honom. Hela hunden skakade. Hon var reserverad mot män redan tidgare och lite rädd. Han blev tvungen att bygga upp hennes förtroende igen. Han droppar godis. Mutar. Ger henne maten och när han är ledig får de gå ut bara hon och han och träna eller göra vad de vill. Det lättade på bara en dag, men hon är inte helt på det klara med att hon kan lita på honom. Han skulle aldrig göra henne illa. Det är viktigt att hon kopplar honom till roliga saker. Det är inte rätt att jag är centrum av hennes universum. Jag måste kunna lämna henne med Glufsen. Annars kan jag inte gå någonstans. Ever.  

 

I alla fall är hon en korsning av lite allt möjligt som ingen vet. Hon är Cuteness Overload. Hon är generös med pussar och närhet. Hon ser ut att vara en ganska lycklig hund. Hon var supestressad när hon kom och det är inte konstigt. En flytt är jobbig. Komma till okända människor och helt nya omgivningar. Det verkar börja släppa nu för symptomen på stress har minskat och de minskar mer för varje dag. Det kan ta några veckor innan de är borta, men det tar sig. 

 

Hon väger blott fyra kilo. Hon är lugn och fin. Ignorerar andra hundar och är lite blyg för dem. Väldigt försiktig. Hon visar tydligt när hon är lekfull och tycker det är roligt när man brottas lite.

 

Med den här sjukdomen jag har är det viktigt att hunden är liten så att jag har kraft att kontrollera henne. Hon ska veta att hon är en hund och att det är jag som bestämmer. Jag skulle aldrig klara en stor hund. Om den blir ivrig och börjar dra i kopplet så flyger jag som en vante. Funkar inte. Fröken Fladderöra är perfekt. Jag är kär!

 

Och då är det så.