Honungsbullen

Ja, äntligen kan jag se ett ljus i den här förbannade tunneln, Det kan vara ett tåg, men det är inte troligt.

 

Alltså... Jag drogs med en ändlös, avgrundsdjup trötthet som inte var av denna världen. Den här tröttheten har funnits hos mig sedan tidig tonår coh inte har jag blivit piggare med åren. Nejnej... Trött, trött och trött på att vara trött. Nu, magiska under, har det kommit till en förändring.

 

De har försökt skriva ut olika piller som skulle få mig att piggna till. Ingenting hjälpte. Jag sov lika mycket för det. (Hela tiden och i tid och otid.) Så, drastiska åtgärder måste till och nu har jag fått Amfetamin. Det står amfetamin på burken. Ett litet piller på morgonen och sen...  Vips! Som genom ett trollslag har jag hamnat på normala människors energinivå. Och jag orkar t.o.m. göra saker på dagarna. För någon som inte har den här sjukdomen eller något liknande kan det vara svårt att förstå hur underbart det är. Det är bannemej fantastiskt.

 

Jag hoppas på att få hem en underbar hund i morgon eller på fredag. En pytteliten dammvippa som bor hos min kusin, där ingen har tid med honom. Det roliga är att jag aldrig har träffat min kusin. Så det blir spännande på fler än ett sätt. I alla fall, så har jag all tid i världen för en hund. Varken Glufsen eller jag kommer någonsin att jobba mer än halvtid, ever. Och jag är sjukskriven till den 15:e Januari och troligtvis ännu längre, Med en hund får jag något att ägna mig åt på dagarna. Typ 15 år framåt i tiden. Jag vill ha en hund, jag behöver en hund och jag älskar nästan alla hundar villkorslöst och djupt. Nu har jag all den tid som behövs när man har en jycke. Ljuvliga liv. Det var nog framförallt min läkare som tyckte att jag skulle ha en. Det sa han till mig sist jag träffade honom. Och tanken har funnits i många år. men jag har jobbat för mycket. Nu gör jag inte det.

 

Sedan jag blev sjukskriven har en känsla smugit sig på mig. Ingen behöver mig, ingen saknar mig om jag försvinner. Jag är inte behövd. Jag är ersättlig. Jag är varken unik eller oumbärlig. När man får såna känslor och umgås med såna tankar så blir man deppig. Så jag har varit lite smådeppig en längre tid. Nu kommer någon som behöver mig och som jag behöver för att må bra. Det här jag märkt när Glufsen och jag varit hundvakter. Nu sist i 14 dagar och jag mår mycket bättre. Det är en klar skillnad.

 

Well. jag ska på musikquiz ikväll. Nu orkar jag göra roliga saker utan att behöva oroa mig för att bli skittrött mitt i alltihopa.

 

Over and Out!

 

Puss&Kram små raringar!

 

/Honung