If Tomorrow Never Comes
Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?
Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...
Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.
Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.
Min mor gick bort den 30:e December.
Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.
Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.
Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.
Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.
Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.
Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.
De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.
Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?
/Honung
If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating
Kära lilla Honung! Rakt in i hjärtat går dina ord. Mammas tel.nr sitter ju som i ryggraden. Så ofta jag tänkt så. Att inte kunna ringa henne!!"låt nära å kära veta att du älskar dem" så sant! Känner verkligen med dig, beklagar din sorg o smärta å ja, skickar varma kramar till dig... Tack för att du delar med dig!
<3 Tänkte på dig på nyårsafton. På den underliga känsla du kanske hade att hela världen har förändrats, hela Din värld, i och med att Din Mamma inte finns längre. Hur är det möjligt? Men att ändå pågår världen som förut; folk firar in det nya året och önskar varandra gott nytt år. Skumt. Hemskt jobbigt. Men kanske, i framtiden i alla fall hoppas jag, betryggande. Jag tänkte på dig.
När min mamma gick bort funderade jag mycket över den underliga situationen att något liksom döden kunde kännas så onaturligt. Att något vilket faktiskt är lika naturligt som att födas kunde kännas så onaturligt. Mamma, mamma kan inte dö.
Men vet du fina du, att det underbara är att er relation finns kvar. Jag känner i alla fall att min relation med min mamma inte bara finns kvar, utan den utvecklas också. Jag tror att du med åren och den tid som går kommer att känna detsamma. Relationen utvecklas.
Jag tänker på min mamma varje dag, direkt eller indirekt. Hon påverkar mig hela tiden. Någonstans växer vi och utvecklas tillsammans. Vi ser varandra. Och idag pratar jag gärna om henne, och det är inte alls så jobbigt som många tror, därför på så sätt lever hon och jag hedrar henne. Och utvecklar henne. Förstår henne. Och hon mig.
Jag tror i alla fall att du vet att detta att hon nu är borta inte är slutet. Fast du min rara, jag beklagar verkligen att hon gick bort alldeles för tidigt. Hon var för ung. Vill ge dig längsta kramen.
Jag har inte läst din blogg på länge nu. Och så kommer jag hit och möts av allt det här! Kära du! Du har verkligen drabbats av mer än man ska behöva stå ut med på en gång! Man blir liksom helt ordlös! Men, all min omtanke! Kram / Petra
Maria och Maria, ni skriver så fint om era mödrar att jag blir blöt i ögat. Jag har läst det här förut men inte vetat vad jag skulle skriva.
Men jag har lärt mig, av en väldigt vis människa, att ibland är det inte vad man säger eller skriver som betyder någonting, utan att man säger någonting.
Finns här om du behöver prata!
