Honungsbullen

Jag ska berätta. Ville bara ha honom för mig själv ett tag och egentligen vill jag fortfarande ha honom för mig själv och inte hänga ut honom här till allmän beskådan. Men när jag sedan ändrade relationsstatus på nylleboken har kraven ökat. Och jag måste berätta om vem han är, hur han är och stjärntecken och hela jävla balunsen. Han är inte där. Han vägrar konsekvent. Han kommer antagligen att vägra tills den dagen han dör, men man vet ju aldrig. 

De flesta når en dag en punkt då motståndet är försvagat och man ger vika för det allmänna trycket. Det är nästan så numera att man knappt bryr sig om att lära känna folk... Man friendar varandra på facebook och så lär man känna dem där. Är de inte aktiva så blir man nästan lite sur och lämnad med en känsla av otillfredsställd nyfikenhet.

Men det ska inte handla om facebook nu. Det ska ju handla om Honom. Har haft en tids bryderier med vad jag ska ge honom för alias, eller smeknamn, välj själv. Har fortfarande inte något som är klockrent. Inget namn som med ett ord kan beskriva vem han är. (Å andra sidan beskriver inte mitt eget alias heller vem jag är. Det är ett ord ur en engelsk låt som är direkt översatt till svenska. Inte särskilt genomtänkt utan snarare ett ögonblicks ingivelse och det har nu varit jag i över tio år.)

Mina relationer har alltid haft namn. I tidernas begynnelse var det "Visselkungen". De var så självklart då, eftersom karln ständigt visslade. Sedan blev det "Skalman", vilket också föll sig helt naturligt. Han blev verkligt och heligt förbannad (eller i alla fall ett riktigt surkart) om något hindrade honom eller om någon störde honom när han sovklocka ringde. Sedan blev det "Poeten". Han skrev dikter, så det säger sig väl självt. Sedan blev det "Tiger". Det bara var så och då fick det bli så. Sedan blev det ingen mer.

Nu... Har det blivit.

Han ger en inte rosor. Så om man är otroligt romantiskt lagd, så är han inte rätt kille. Han är helt rätt för mig, eftersom jag tycker om praktiska män. Och praktisk är vad han är. Nej, man får inga rosor. I stället får man ett busskort i gåva. I mina ögon är det minst sjutton gånger mer romantiskt än alla rosor i världen. För med ett busskort kan man åka och hälsa på hur mycket och hur ofta man vill och det var nog det som var syftet. Visst är blommor trevligt, men busskort är trevligare.

Sedan har jag fått en nyckel. Det smäller så högt att min bästis sa "Grattis" till mig. Att få en nyckel till en mans hem betyder att man är välkommen. Man är välkommen att dela det som är hans. Hans hem, hans borg och hans liv. Sånt får mig att börja gråta av rörelse. För det är bannemej romantiskt.

Han är pappa till två fina grabbar.

Den ena är mindre och originell. Han går sina egna vägar, helt klart. Han är killen som inte vill spela gitarr på Kommunala Musikskolan, som alla andra. Nej, han spelar i stället saxofon. Han vill inte ha beiga chinos som alla andra... Chinos ska det förvisso vara för det är modernt, men de ska vara lila. Han är redan vid 11 års ålder en riktig brudmagnet.

Den andra är 16... Han är liksom bara... Tonåring. Säger inte så mycket om man inte ställer en direkt fråga. Han är för övrigt klok som en uggla. Om man verkligen lyssnar så hör man hur hans hjärna spinner i 200 och när han sedan tar till orda så klappar jag händerna inombords i ren och skär förtjusning. Jag myser som om jag hade gjort han själv liksom. Någon annan har gjort grovjobbet åt mig och jag är ett fragment i kidsens liv. Men jag nöjer mig med det. Jag är ett lyckligt fragment och kan jag bara ge dem lite positivt tänkande och lite glädje och kräva att de diskar, så är det bra så.

Nu var det Han. Det skulle handla om Honom. Kidsen är en del av honom och de måste nämnas naturligtvis. Men Han är..

Han är en man som planterar Lavendel på balkongen. Med andra blommor som är icke namngivna. Till Valborg ska de vara planterade. Om de inte är planterade då, så tror jag att hans cirklar är rubbade för evigt. Jag vet inte, men han säger att de måste vara planterade till Valborg, för så har det alltid varit. Han har för övrigt gröna fingrar.

Han lagar mat. God mat. Fast han är rädd för salt.

Han är väldigt omtänksam. Han är otroligt mån om att jag ska ha det bra, må bra och njuta av livet. Jag känner att jag kan säga mitt hjärtas mening till honom dessutom. Jag säger vad jag känner och vill att han ska förstå, vilket han jämt gör. Och det, mina vänner, är ett jävla mirakel. Det händer att han vet precis vad jag behöver och vill säga utan att jag sagt något. Det är en ordlös kommunikation som man sällan finner. Vi tänker ofta på samma saker. Likadant. Och jag blir lika häpen varenda gång han säger något och jag precis tänkt samma sak. Jag fattar det inte.

Men jag blir långrandig känner jag.. Han är vattuman. Jag som själv är tvilling känner mig lättad. 

Jag ska gå nu... Men jag tror att jag funnit det rätta namnet. Det är inte speciellt originellt, det är många som kalla de sina för det. Det kanske är banalt, men det är helt enkelt bara så det är... Han är Kärleken. Och då får det bli så.

Lägger ut en låt som betyder mycket för honom.

Puss&Kram!

/Honung - glad som en sparv.



Varsågod Älskling.

Who wants to live forever - Queen