Honungsbullen

Påskhelgen var underbar indeed. Nu är vädret grått och det är dags att gå tillbaks till en grå vardag igen. Well, c'est la vie och så behöver man ju pengar också. Jobba is the key.

Min blogginspiration börjar tryta litegrann. Det kan bero på att mina favoriter slutar den ena efter den andra. Det är som en epidemi. Alla lägger ner. Det kanske bara är jag som inte har något liv och fortsätter sitta här och knappa? Men å andra sidan har jag ett liv och skulle inte kunna sitta här och delge er det om det var obefintligt. Well, alla mynt har två sidor. Men jag gillar inte att folk bara stänger ner sina bloggar hit och dit. Att de skrev var ju en del av min inspiration.

Men det kan ju vara så att man har sagt det man ville säga och det som återstår är bara dravel. Lite som det jag skriver nuförtiden. Allt och ingenting.

Jag får fixa till en riktig livskris igen, så har jag massor att skriva om. Och folk verkar tycka att det är trevligt att läsa om en trasig själ som helst av allt vill dö. *ironi* Jag har aldrig haft så många läsare som när jag var i det svarta hålet och inte såg någon väg upp eller ut.

Nu har jag kommit upp och har börjat gå. Med raska steg. Bort och mot något nytt. Ett helt nytt liv, en ny attityd och nya tankar och nya mål. Jag ser även mig själv med nya ögon. Och det är freakin' underbart! Lovely är vad det är. Och jag har gjort det själv med hjälp av mina underbara vänner. Ni som ringde och skrev till mig. Ni som fanns där. En del av er utan att jag överhuvudtaget träffat er ens. Det var så skönt att veta hur många vänner jag i själva verket har. Men jag vill inte gå igenom något dylikt igen, så livskriser - well f**k 'em!

Internet är en stor värld. Men kan även vara litet och intimt. Man gör som i den riktiga världen. Man bildar sina grupper och sina små "gäng". När de som tillhör ens "gäng" inte gör som det brukar, så blir man lite lätt förvirrad. Tur att Nylleboken finns. Jag kanske inte ens pratar med er där, men att veta att ni finns där är skönt. Yes. Här är där där man är och där är där där man inte är.

Jag tänker fortsätta gå den väg jag slagit in på. Jag tänker fortsätta att ha så roligt som möjligt. Jag tänker fortsätta att göra saker som jag njuter av. Att umgås med människor som jag njuter av att vara med. Och varför skulle jag inte? Jag tänker också fortsätta att sitta här och dela allt med er.  Att sluta skriva skulle vara som att sluta andas. Och även om det bara blir dravel, så är det i alla fall kreativt. Man skapar något. Ibland glimmar det kanske till och något tankeväckande kommer ut ur fingertopparna. Det vat jag aldrig innan jag börjar. Jag sätter mig här utan någon tanke och sen bara kommer det. Helt otroligt.

Nu måste jag gå till jobbet. Jag ska försöka njuta av det, men det är inte säkert att jag kan just idag. Det beror på stämningen när jag kommer dit. En del utstrålar negativ energi som gör det svårt för andra att vara positiva. Så är det för det mesta. Och det är så jäkla tråkigt... Jag har en fråga: Jag undrar hur det känns att alltid vara sur? Är det någon som vet? Hur känns det att aldrig vara glad och nöjd med någonting? Det måste vara ett helvete säger jag.

Nåja, jag ska försöka vara glad i alla fall, så det blir nog bra.

Nu går jag!

Puss & Kram allihopa!





Hela låten verkade inte komma med, men jag hinner inte ändra nu.