Den rör ju PÅ sig (med Martin Ljung-röst)
Jo, den gör ju faktiskt det... Litegrann.
Well, well, well... Den här bloggen är inte längre mycket att hänga i julgranen. Eller midsommarstången heller för den delen. Jag hade länge en olustkänsla inför att blogga, när folk blev så himla förbannade på mig för något jag skrev och sen blev förbannade på varandra bland kommentarerna. Make love, not war säger jag. Har man inget snällt att säga så ska man knipa igen sin stora trut. Det inkluderar även mig själv såklart.
Jag har tjackat pjuck. Flera par. Och jättebilligt. Och nu - under över alla under - kommer mina saknade skor från förra året mirakulöst att återuppstå ur tomma intet för att jag köpt nya. Japp, det kan ni hoppa upp och slå era piffiga små skinkhalvor på att de kommer att göra. Jag inväntar detta med spänning.
Jag har fyllt år.
Jag har suttit på en Harley till Norrtälje och fått veta, ställt utom alla rimliga tvivel, att jag har en häck. Killen med Harleyn har också satt upp en rullgardin hemma hos mig. När solen någon gång möjligtvis behagar skina så lyser den rakt in i mina ögon. Klockan halvsju på morgonen. Alla människor älskar väl solsken. Men inte i ögonen. Klockan halvsju. Rullgardinen är även bra om det inte är fint väder. Då drar jag ner den så att jag slipper se eländet. Fint på alla sätt och vis.
Nu skriver jag igen då alltså. Mitt liv. Jag känner att jag behöver vara lite kreativ någon jävla gång. Jag har vilat min hjärna. Jag har vilat över huvudtaget. Rekreation kallas det nog. Meningslösa spel på Nylleboken är som att lägga patience. Man behöver inte lägga ner någon som helst tankeverksamhet på det man håller på med, så man tänker så bra på andra saker. Man kopplar av. Och bara klickar. Det kanske är förslöande och fördummande, men avkopplande och ett bra sätt att bearbeta sitt sinne, medan man samtidigt har något för händer. Men jag har bestämt mig för att sluta med dem. Allihopa. Jag lägger ner. Jag har bara ett liv och det är dags att leva det. Varför lägga ner så mycket tid på saker som är meningslösa? Då kan jag lika gärna lägga patience. Min tid är dyrbar och vad jag vet så är livet kort - ställt i perspektiv till den stora evigheten - så nu skiter jag i Mafia Wars och alla de andra spelen. Så är det. Jag har raderat alla "vänner" som jag inte har en aning om vilka de är. Jag har reducerat min vännerlista från över sjuhundra till tvåhundra. Det tog några timmar faktiskt, men inte lika många timmar som jag lade ner på att spela.
I förra veckan var jag och Skalman och såg Dan Reed. Vi skulle gått tillsammans förra våren men då kunde inte Skalman följa med. Vi skulle också gått på Electric Boys men det blev aldrig av trots att biljetter var köpta och allt. Nu däremot så fick vi allt. Som en extra bonus så var Conny Bloom - sångare i Elecric Boys - förband till Dan Reed. Det var något ingen människa visste och han var så himla bra. Det var ödet. Indeed. Däremot så har jag ännu aldrig sett en hel spelning med Dan Reed. Förra våren såg jag slutet. Den här gången missade jag slutet, för vi var tvungna att hinna med ett tåg hem. En gång i mitt liv ska jag se en hel spelning med honom. That's a promise.
Jag måste gå. Börjar jobba om en timme och måste äta innan. Annars kommer jag att svälta ihjäl innan jag får lunch. Det är inte bra att svälta ihjäl. Man dör av det.
Jag lägger ut en låt till Skalmans ära. Han skulle varit på Bon Jovi-konsert i Paris igårkväll, men kom inte dit för att Piloter strejkade och hans flyg var inställt. Den mannen har otur i sitt liv, I'm tellin' ya!
Puss & Kram så länge dåra.
/Honung
Well, well, well... Den här bloggen är inte längre mycket att hänga i julgranen. Eller midsommarstången heller för den delen. Jag hade länge en olustkänsla inför att blogga, när folk blev så himla förbannade på mig för något jag skrev och sen blev förbannade på varandra bland kommentarerna. Make love, not war säger jag. Har man inget snällt att säga så ska man knipa igen sin stora trut. Det inkluderar även mig själv såklart.
Jag har tjackat pjuck. Flera par. Och jättebilligt. Och nu - under över alla under - kommer mina saknade skor från förra året mirakulöst att återuppstå ur tomma intet för att jag köpt nya. Japp, det kan ni hoppa upp och slå era piffiga små skinkhalvor på att de kommer att göra. Jag inväntar detta med spänning.
Jag har fyllt år.
Jag har suttit på en Harley till Norrtälje och fått veta, ställt utom alla rimliga tvivel, att jag har en häck. Killen med Harleyn har också satt upp en rullgardin hemma hos mig. När solen någon gång möjligtvis behagar skina så lyser den rakt in i mina ögon. Klockan halvsju på morgonen. Alla människor älskar väl solsken. Men inte i ögonen. Klockan halvsju. Rullgardinen är även bra om det inte är fint väder. Då drar jag ner den så att jag slipper se eländet. Fint på alla sätt och vis.
Nu skriver jag igen då alltså. Mitt liv. Jag känner att jag behöver vara lite kreativ någon jävla gång. Jag har vilat min hjärna. Jag har vilat över huvudtaget. Rekreation kallas det nog. Meningslösa spel på Nylleboken är som att lägga patience. Man behöver inte lägga ner någon som helst tankeverksamhet på det man håller på med, så man tänker så bra på andra saker. Man kopplar av. Och bara klickar. Det kanske är förslöande och fördummande, men avkopplande och ett bra sätt att bearbeta sitt sinne, medan man samtidigt har något för händer. Men jag har bestämt mig för att sluta med dem. Allihopa. Jag lägger ner. Jag har bara ett liv och det är dags att leva det. Varför lägga ner så mycket tid på saker som är meningslösa? Då kan jag lika gärna lägga patience. Min tid är dyrbar och vad jag vet så är livet kort - ställt i perspektiv till den stora evigheten - så nu skiter jag i Mafia Wars och alla de andra spelen. Så är det. Jag har raderat alla "vänner" som jag inte har en aning om vilka de är. Jag har reducerat min vännerlista från över sjuhundra till tvåhundra. Det tog några timmar faktiskt, men inte lika många timmar som jag lade ner på att spela.
I förra veckan var jag och Skalman och såg Dan Reed. Vi skulle gått tillsammans förra våren men då kunde inte Skalman följa med. Vi skulle också gått på Electric Boys men det blev aldrig av trots att biljetter var köpta och allt. Nu däremot så fick vi allt. Som en extra bonus så var Conny Bloom - sångare i Elecric Boys - förband till Dan Reed. Det var något ingen människa visste och han var så himla bra. Det var ödet. Indeed. Däremot så har jag ännu aldrig sett en hel spelning med Dan Reed. Förra våren såg jag slutet. Den här gången missade jag slutet, för vi var tvungna att hinna med ett tåg hem. En gång i mitt liv ska jag se en hel spelning med honom. That's a promise.
Jag måste gå. Börjar jobba om en timme och måste äta innan. Annars kommer jag att svälta ihjäl innan jag får lunch. Det är inte bra att svälta ihjäl. Man dör av det.
Jag lägger ut en låt till Skalmans ära. Han skulle varit på Bon Jovi-konsert i Paris igårkväll, men kom inte dit för att Piloter strejkade och hans flyg var inställt. Den mannen har otur i sitt liv, I'm tellin' ya!
Puss & Kram så länge dåra.
/Honung
Kommentarer
Postat av: Ninjan
Det låter som att du mår bra :)
Trackback
