Honungsbullen

Hörde talas om en tjej som gifte sig med sitt livs kärlek för två år sedan. Hon väntade barn. En och en halv vecka innan beräknad förlossning så dog barnet. Hon var tvungen att föda barnet på vanligt sätt. När hennes man för några veckor sedan skulle iväg och spela tennis fick han en hjärtinfarkt och dog. 30 år gammal. Knall och fall.

Sånt får en att tänka. Och att tänka mycket. På många saker. Först och främst tänker jag på den stackars kvinnan som nu förlorat allt. Herregud! Stackars henne. Fy faan... Förtjänar någon människa sådana saker? Jag tror inte det.

Och vi då? Vad gör vi med våra liv? Vi jobbar ihjäl oss för att kunna köpa ihjäl oss. Vi tjafsar om bagateller. Vi går omkring och slösar bort våra liv på att vara irriterade och förbannade på bagateller! Vi svär över försenade bussar. Vi svär över kön på banken. Vi svär över folk vi tycker är idioter. Vi blir galna om inte TV:n/datorn/mikron funkar. Vi gormar och svär och blir osams med folk och håller på. En del jagar efter karriär och pengar. Andra ligger i Big Brother, En del åker till en jävla öde ö och bildar pakter som de bryter. För pengar.

Det enda vi egentligen borde göra är att leva. Som om varje dag var den sista. För det kan ju vara den sista. Faktiskt. Jag har blivit påmind om det i mitt liv, utan att själv ha blivit drabbad, men ändå... Påmind. Det kunde varit jag.

Har en nära vän som förlorade sin fru för ett par år sedan. Ung och levande ena stunden. Gick och la sig och vaknade aldrig mer. Och mannen jag berättade om innan skulle spela tennis. Och fick inte göra det. Barnet som skulle födas dog innan livet började.

Det kunde varit jag eller någon som står mig nära. Vad gör jag med mitt liv? Jag åker till jobbet på morgonen och kommer hem på kvällen. Jag irriterar mig på en del kollegor och kunder i butiken. Jag strävar och strävar. Jag bekymrar mig för att jag varken har vettiga skor eller kläder till sommaren. Bagateller. Saker om ingen jävel tänker på om hundra år.

Jag ska leva. Jag ska ta emot kärlek när jag får den. Jag ska andas djupt och njuta. Jag ska stå över såna som jag tycker är dumma. Jag ska sluta haka upp mig på småsaker. Jag ska umgås med dem jag älskar. Jag ska insupa livet. Jag ska sluta vara feg. Jag ska se det goda och fröjdas. Jag ska aldrig gå och lägga mig på kvällen och vara osams med någon. Jag ska vakna på morgonen och vara tacksam för det. Jag ska se människor och vara glad för att de finns.

Det är bra att ha mål och planer - men man får inte glömma att leva och att göra det bästa av det liv man har fått. Vi kanske bara har ett enda liv och många av oss glömmer att förvalta det. Och det är ju en gåva. I mina ögon i alla fall. För mig är det en gåva att jag lever och är frisk. Det är en gåva att få stressa iväg på cykeln till jobbet. Men jag tänker inte längre irritera mig och svära över rödljusen som hindar mig på min färd. Livet är för kort för det. Bagateller.

Pengar, skönhet, berömmelse, karriär... Vad betyder det? Inte ett dugg, för livet kan ta slut i morgon. Visdom, kärlek och godhet betyder allt.

Men vad gör vi med våra liv?

/Honung