Honungsbullen

Jamenvisst är svärföräldrarna otroligt coola och roliga och rara. Innerst inne visste jag det, eftersom Skalman är som han är. Och jag har ju redan träffat den övriga familjen som liknar Skalman litegrann. Skalmans lillebror är ENORM. Över två meter lång, ganska nybliven pappa till världens sötaste dotter med en fru som är så inihelvete snygg att man önskar att man fick se ut som hon. Skalmans lillasyster är som en lillasyster (jag är också lillasyster)  och jättetrevlig (och snygg), hon också. Så det är klart att föräldrarna är himmelska. Man kan inte ha föräldrar made in hell och  vara hel och harmonisk som människa. Eller? De är jättetrevliga och vi ska träffa dem ikväll igen och gå på bio.

Var på Mc Donald's i lördags. Killen i kassan jobbade sin fjärde dag fick jag sedermera reda på (jag frågade, nyfiken som jag är av naturen).  Han frågade nämligen damen framför mig om hon ville ha mjölk i sin latte. Därför var jag tvungen att fråga hur länge han jobbat. Alltså, rätta mig om jag har fel, men latte är ett hippt ord för det som en gång var Café au lait. Kaffe med varm mjölk. Jag garvade läppen av mig. Kunde inte hålla mig från att skratta... Hur skulle han kunna veta? Han är ungdom och ungdomar nuförtiden dricker inte kaffe. Med eller utan mjölk.

Jag har ett tag lidit svårt av Skalmans nattliga ljud. Om han inte snarkar, så pyser han. Ett pysande ljud från hans mumsiga läppar som är ganska gulligt. De första två månaderna av förhållandet. (Då man sällan sover) Jag har en del nätter tillbringat min ljuvliga sömn i en soffa nära mig. Han lovade att köpa näsplåster. Varpå han spatserade till ett Apotek för att införskaffa dessa. Näsplåstrena var slut. Skalman har lösningar på allt så han köpte öronproppar. Till mig. Och - detta är mycket viktigt - magiska öronproppar. De är någon slags geleaktig massa som man formar till en boll, sätter i öronen och plattar till. Det blir lufttätt och inte ett ljud tränger igenom. Jag har inatt sovit som ett barn utan några som helst störningsmoment. Inte en enda gång har jag behövt buffa på stackars Skalman. Och inte har jag blivit irriterad heller. Ljuvligt är ordet. Men däremot så pratar jag i sömnen. Inatt har jag enligt uppgift sagt följande: "Jag hör ingenting för jag har ballar i öronen" och därefter fnissat. Ballar alltså? Ballar is the shit.

Jag har ju under hela min bloggtid här på blogg.se berättat för er om min vikt, eller brist på densamma. Det händer fortfarande ingenting. Inte ett gram går jag upp. Ibland går jag upp från 40 til 41 och vissa veckor går jag upp till 42 p.g.a. hormoner. Men sen går jag ner lika fort igen när hormonerna lugnat sig. Fatta att jag har storlek 24 i jeans. Men igår tittade jag i spegeln och såg en antydan till former på mina höfter. Gode Gud, låt mig behålla dem! Nu är det låren kvar bara. Jag ligger i allehanda tortyrmaskiner för att få till dem. Så småningom måste det ge resultat. Vad tror ni, kära läsare?

Skalman ska under hösten pendla mellan Sverige och Luxemburg. Han ska tillbringa två - tre veckor i Luxemburg och sedan komma hem och tillbringa lika lång tid hemma. (Tackar en lycklig stjärna för det - skulle inte stå ut annars). Om ni vill kan ni få komma hit och supera eller supa med mig när han är borta. På något sätt lär jag dränka mina sorger. Antingen det, eller så bloggar jag bara... I all stillsamhet. Har trots allt fortfarande ett jobb. Snart behöver jag inte sätta min fot där på minst sex månader. Och jag hoppas att jag slipper för all evighet. Men sånt kan man aldrig vara säker på, så det är lika bra att ta tjänstledigt ifall vingarna inte skulle bära. Men vingar har man för att flyga. Ben har man för att gå. Vidare i livet och tillvaron. Hög tid för mig att använda mina för att göra just det. Det som jag i åratal varit rädd för att göra. Vandra vidare eftersom jag är en trygghetsjunkie av sällan skådat slag.

Framtiden är spännande, för man vet ingenting om den. Förr i tiden hade jag en klar framtidsplan. Den var helt färdig, punkt för punkt. Det rasade. Min framtidsplan visade sig vara luftslott, korthus. Blåste iväg med en kall och hård vind. Sedan dess slutade jag planera så himla mycket. Man har en veckoplan, kenske en månadsplan, möjligvis lite lös i konturerna , med plats för oförutsedda förändringar. Tar det som det kommer mer nu. Och det är bra. Som att köra bil i mörker - man ser vägen hundra meter framför sig och när man har kommit dit ser man ytterligare hundra meter och åker vidare. Hundra meter i taget. Ja, livet är spännande.

Nu måste jag gå och väcka Skalman från hans tupplur. Han är indeed underbar. Hans sovklocka ringde och han gick till sin kudde. Nu får han vakna till pussar. Och han har inga ballar i öronen. Jag tror att hans gräns går där faktiskt. Jag? Ja ni, inte vet jag var saker i min sjuka hjärna kommer ifrån, men det kanske är en genetisk grej? Jag ska fråga min bror vad han drömmer om på nätterna. Kan bli intressant.

Men Puss & Kram dårå små darlingar! Vi hörs en annan dag när jag har tid att delge er ytterligare information i denna följetong som är mitt liv.

Er Egen überballa(r) Honung i Tillvaron /M

Dagens:

"Come on over here
And lay by my side
I've got to be touching you
Let me rub your tired shoulders
The way I used to do

Look into my eyes
And give me that smile
The one that always turns me on
And let me take your hair down
Cause we're staying up to greet the sun"
                                                                           /Dr Hook - A Little Bit More

Jag har slut på Hunkar för tillfället, men mina bröder är rätt snygga enligt vissa brudar.