Honungsbullen

Igår kväll satt jag på YouTube halva natten. Det började med med "Pour Some Sugar On me" med Def Leppard (Skalman frågade om det ska vara strösocker eller om jag föredrar bitsocker. Strösocker är att föredra.  Eller kanske florsocker är det allra bästa). Detta fortsatte sedan med ett låångt frosseri i Bon Jovi. Åååååh.... Alltså... Ja... Vad mer kan en ensam kvinna på Upplandsslätten begära? Vilka gossar! Och de växte upp och blev MÄN i samma takt som jag slutade kolla på gossar och hellre tittar på - just det - män. Sedan gick jag vidare till Pavarotti and friends, där Luciano Pavarotti och Jon Bon Jovi sjunger "Let It Rain" ihop. Det måste varit en ära att få sjunga med Pavarotti. Speciellt för Jon Bon Jovi, som egentligen inte är någon stor sångare, men har en karisma för hundra. Naturligtvis så kollade jag på när Pavarotti and friends sjöng "We Are The World" också. Det var ju faktiskt klipp från någon hjälpgala.

Sen gick det av bara farten. Kollade på originalet till "We are the world" och sen gick jag vidare till "Do They Know It's Christmastime?" Där såg jag stora skillnader. I England 1984 när de gjorde videon till jullåten såg alla ut som de precis hade klivit ur sängen. En av de få som hade make up var Boy George, men han såg ju ut som han var född med det. Varje dag. De andra... Ingen hade fixat håret, ingen hade smink, kläderna såg ut som om de hade samma som de hade slängt på golvet kvällen innan. De såg ut som vanliga människor. Herregud, t.o.m George Michael såg nyvaken ut. Och Bono. När Bono kommer in med sin röst och sjunger om Christmasbells så får jag rysningar. Verenda gång. Även mitt i sommaren.

Vidare till "We Are The World" och videon till den. Där var de mer tillrättalagda. Mer uppklädda liksom. De hade fixat till sig. De enda undantagen var Bruce Springsteen, Paul Simon och Bob Dylan. Bob Dylan ser för övrigt alltid ut som han precis har vaknat ur en pappakartong på gatan. Och inte kan han sjunga heller, men han lämnar ändå ett väsentligt bidrag när han kommer med sitt soloinlägg i låten. Det SKA låta för jävligt, annars är det inte Dylan.

Sen började jag tänka. (Att tänka kan vara ansträngande mitt i natten.) Numera finns det hjälpgalor för allting. Ingen orkar räkna dem ens, för de är tretton på dussinet. Man ska hjälpa hit och hjälpa dit. Klart man ska göra det om man kan, men ingen orkar egentligen bry sig längre. Då, när Bob Geldof drog ihop Kreti o Pleti och alla han över huvud taget kunde få ihop - 1984 - så brydde man sig. Folk svalt ihjäl i Afrika. Man engagerade sig helt enkelt. Man köpte singeln. Man demonstrerade och samlade in pengar och man höll på. Man var idealist så in i bomben. Sen växer man upp och blir blasé. Eller man växer upp, får ett jobb och börjar pensionsspara, för man vill se om sitt eget hus.

Folk svälter fortfarande ihjäl i Afrika om de inte dör av skjutgalna gerillasoldater. Sen finns det människor som råkar ut för allehanda katastrofer runtom i hela världen som också behöver hjälp. Stödgalor är det ständigt och jämt och Bono är alltid med, precis som Sting. Men ingen vet längre vem de ska hjälpa, vart pengarna går och rycker på axlarna.

Det finns en amerikansk komiker, vars namn jag ständigt glömmer, som har ett vansinnigt roligt nummer som handlar om de som svälter ihjäl i Afrika. Han vrålar "You live in the fucking DESERT! Nothing GROWS there! You have to move where the FOOD is!".  Det ligger någonting i det, eller hur? Men sen när människor flyr och försöker flytta dit där det finns mat, så är de inte välkomna någonstans. Som om vi inte brottas med köttberg och annat och har mat så det räcker och blir över. Vi som bor i länder förutan öken.


Jag hade ideal när jag var yngre. Jag hade rör-inte-min-kompismärken och kämpade mot orättvisor och var jämt upprörd och förbannad. Jag lyssnade på PUNK för att jag var upprörd och förbannad. Ingen jag kände gjorde annorlunda. Man tänkte på andra människor. Alla gjorde det där jag kommer ifrån. Det var Apartheid och svältande barn och krig och bostadsbristen i Stockholm. Ingenting var för stort eller för litet för att engagera sig i det. Allt som var fel försökte man göra någonting åt.

Och nu? Nu bryr man sig om pelargoner, sin dator och sig själv. Vilken jävla människa jag blev.

Åker till min älsklingbror idag och stannar där till torsdag. Sen åker jag till Luxemburg och stannar i nästan en vecka. Återkommer med en rapport vid tillfälle. Om inte annat när jag kommit hem igen.

Ha det så bra och sjung en trudelutt för dem som har det sämre än vi.Kanske blir världen en lite bättre plats om alla sjöng lite mer.

Puss&Kram!

Er Egen på-resande-fot-Honung i Tillaron /M.

Dagens:

"I need a respirator
Cos I'm running out of breath
You're an all night genarator
Wrapped in stockings and a dress
When you find your medicine
You'll take what you can get
Cos if there's something better, baby,
Well they haven't found it yet"
                                                       /Bon Jovi - Bad Medicine

Dagens Hunk: Skalman