Honungsbullen

Ok, nu är jag här igen. Jag tittar in med mycket ojämna mellanrum, men när inspirationen ramlar över mig så passar jag på.

Vår. Äntligen ser jag ljuset i allt det svarta och hemska som på svenska heter Vinter. Fy faaan, säger jag bara.

Fick en gång i världen en mycket vacker prydnad av min bror, som är min idealman #1 för övrigt, för att jag skulle klara av November. Han köpte den efter att ha läst alla mina bloggar som är prydligt uppsamlade i pärmar. Det är en mojäng som man hänger upp på väggen med två värmeljus i. Efter att ha skrattat och gråtit sig igenom mina skriverier tillsammans med sin flickvän, så köpte han den endast till detta ändamål. Och den är otroligt underbar även i Januari. Jag brukar tända två ljus och tänka på min bror som alltid älskar mig förbehållslöst vad som än händer. Då blir jag varm, glad och lite rörd för att han är så rolig och rar. Lite vass i kanterna kanske, men ändå underbar om man skrapar på ytan. Under ytan finns en juvel!

Prydnaden hänger numera på Skalmans vägg. Men det gör inget, för nu är det April och även Skalman kan behöva lite ljus och värme. Jag förmodar att han inte tänker på min bror när han ser den, men kanske sänder han en tanke till mig och känner att även han har någon som älskar honom förbehållslöst, vad som än händer.

Nåväl. Jag har blivit en blöt fläck på golvet. Snart kan man sörpla upp mig från nämnda golv och sen finns jag inte mer. En gång i världen blev jag kallad "bastant". Det var under C-kupornas tidsålder. För ett par år sedan lite drygt var jag, om inte tjock, så ganska frodig. Jag har alltid varit liten. Periodvis väldigt liten. Men då, när jag hade C-kupa, så kunde jag ha kläder i storlek 36. Alltså, det var en fröjd av sällan skådat slag. Jag kunde handla normala kläder i normala affärer och även i den affär där jag själv jobbar. Jag njöt.

Nu, däremot har jag storlek 30 eller 32. Det finns inte kläder som jag kan ha. Ironiskt att jag jobbar i en butik med massor av glamourösa kläder (en del prydda med lite väl många paljetter, men ändå....) och aldrig har något att ta på mig. Jag kan inte handla för det finns inget jag kan ha. Jag provade en kappa i vintras, för jag tyckte att jag behövde en ny (mina gamla var för stora). Den såg ut som... Eller jag såg ut som jag hade lånat min morfars rock från finska vinterkriget. Jag garvade läppen av mig. Det var bara pälsmössan och stövlarna som saknades.

Alla tror att jag har matproblem. Jag blir anklagad för att inte äta alls, för att äta och sen spy, för att låtsas äta, för att äta fel... Folk som inte känner mig och som inte ens har något med mitt liv att göra anklagar mig för detta. Mina kollegor köper mat till mig, för de orkar inte se mig. Tågvärdarna på Upptåget ser mig inte överhuvudtaget. Jag måste vara genomskinlig eller något. Människor som känner mig VET att jag äter. Och äter dessutom enorma mängder. Jag brukar äta upp min egen mat och sen Skalmans också, för han lämnar alltid, nästan helt utan undantag, lite kvar på tallriken. Jag är som en avfallshink.

Jag har verkligen inga matproblem, har aldrig haft och kommer aldrig att ha. Det finns inte i min värld. När jag var fem år sa någon att man i framtiden inte skulle äta mat, utan man skulle bara ta ett piller och sen skulla man klara sig. Jag började gråta som endast en femåring kan vid tanken på att inte få äta mat. Det, gott folk är mitt förhållande till mat. Jag älskar det i nästan alla fomer.

Så - jag har problem. Jag har gått ner jättemycket i vikt av orsaker som jag inte behöver ta upp här, mer än att jag varit ledsen. Suicidalt ledsen faktiskt men min livslust har hittills alltid varit större än mina kval. Jag gick till en vårdcentral nära mig för att kolla att allt stod rätt till förra vintern. Med tanke på vad jag åt och hur mycket, så var det konstigt att inte ett hekto syntes på vågen. De tog prover och allt var bra. Då sa doktorn, den rara farbrorn: "Du är ledsen" och skickade mig till en psykolog. Jag gick dit och luftade alla mina problem men blev inte tjockare för det. Jag gick till vårdcentralen igen och de tog prover och allt var bra. Jag var inte ledsen längre. Jag ska dit i morgon igen. Då får jag göra som jag brukar. Spänna ögonen i den där männsikan och säga som jag brukar. Jag brukar börja med ett "Hörrudu!" och sen förklarar jag problemet. Han skickar mig alltid vidare. Om de säger att jag ska dricka vispgrädde och äta Wienerbröd så dör jag. Jag står inte ut med varken det ena eller det andra.

Jag har börjat försöka göra något åt det i alla fall. Efter att inte ha ätit frukost på över 20 år (har alltid prioriterat morgonsömn) så har jag nu börjat med det. För övrigt äter jag som vanligt. Två lagade mål mat om dagen. Har utökat dieten med banan till eftermiddagsfikat. Och sen lägger jag till ostbågar, godis, goda franska ostkuber och annat som jag älskar och aldrig slutat med. Använder röd mjölk och riktig grädde i såser och annat. Mycket fett blir det. Och det händer tamejfan ingenting. Kan man äta sig mer än mätt frågar jag?

Jag är lite trött på att människor hoppar på mig. Talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ser ut. Jag vet hur jag ser ut. Jag vet själv att jag ser för jävlig ut och att jag är som en jävla tarm. Jag behöver inga moralkakor. Jag behöver tröst och sju kilo. Lite sympati i en värld som är hård nog, så att man knappt står ut.

Tack och lov att det är vår. Äntligen April igen. Vintern har varit lång och svår. Lite lättare sen Skalman dök upp en kall vinternatt... Men svår, så svår.

Man har dock en del att vara tacksam för. Min bror - som försåg mig med ljus och kärlek. Skalman, som är lite bråkig just nu :), men som talar med mig och förklarar och kommer med kramar och värme. Mina väninnor som finns där - som lyssnar och som jag lyssnar på. Min övriga familj. Och att jag ibland kan skriva. Att jag lever. Att jag lyckats ta mig igenom ytterligare en vinter. Och att jag har semester i Maj, som jag ska tillbringa med hunden Pia. Jag ska spela The Poodles för henne och se om hon ylar med. Behöver jag säga att hon är en pudel?

Nirvana i datorn nu . *ylar med*

Bäst just nu:

Körslaget - Att det finns så många härliga människor i Sverige! Man blir glad och varm.
MTV igår kväll - Nirvanas Unpluggedspelning. Komplett. Wow liksom!

Dagens:

"Vinden kommer in från sydväst
  Jag sov ingenting inatt
  För himlens alla stjärnor glimmade emot mej 
  Som en outtömlig skatt
  Och vindarna bar med sig dofter
  Från ett fjärran hav
  Och mitt hjärta stod vidöppet
  Och tog emot allt vad natten gav.
  Så kom hit, kom hit, kom hit!
  Kom till mig och dansa!
  Morgonen doftar vår och jag är glad igen!"
                                                                             /Ulf Lundell - vem annars?

Lev väl. Ät mat. Må bra.

Er egen Honungsbulle i Tillvaron / M

Dagens Hunk: Skalman