Sammanhang

När jag flyttade hemifrån blev jag sambo direkt. Jag flyttade dessutom från allt välbekant till något obekant. Till en ort i Världens Ände där jag inte kände någon alls förutom killen jag bodde med. Jag flyttade bort från mitt sammanhang. Från ett ställe där jag visste vem jag var och vad jag var och med vem. Jag hade en plats att fylla, ett sammanhang.

Så kom det sig att min pojkvän blev mitt sammanhang. Det jag hörde till. Jag umgicks med hans kompisar och hans kompisars flickvänner och hans släktingar. Där hade jag en plats.

Sedan dess har det varit så. I Världens Ände har mina pojkvänner varit mina sammanhang som jag tillhört. I Världens Ände är det dessutom mycket svårt att skaffa sig egna vänner. Man är redan placerad i ett fack genom den man är tillsammans med. Och så har det varit i hela mitt vuxna liv: Jag har saknat något eget och varit näst intill oförmögen att skaffa mig ett eget sammanhang, en tillhörighet, utanför sambolivets fyra väggar. Så när relationer tagit slut har jag svävat i tomma intet och inte hört till någonstans.

Så har det varit och så var det även efter Skalman. Känslan av att inte höra till, att inte vara värd ett sammanhang eller en tillhörighet, för jag har inte förstått att det är något jag måste skapa själv. Jag har inte vetat hur man gör.Vilken AHA-upplevelse att komma på det!

Ytterligare en AHA-upplevelse var det att komma på att jag behöver vara behövd. Så när relationer har tagit slut - mot min vilja - har jag känt mig värdelös. För då är jag inte behövd längre. Och jag behöver det. Vara behövd, vara viktig i någons liv, göra skillnad för någon. Och det har hittills alltid varit en pojkvän. I hela mitt vuxna liv - alltid en man.

Så jag förstår nu var det kommer ifrån. Den där känslan av att inte vara någonting värd - för någon har precis krossat mitt liv genom att säga att jag inte behövs. Jag förstår äntligen! Det är så obeskrivligt skönt, så det finns nästan inte. I'm telling you!

Nu återstår bara att göra något åt det. Jag ska skaffa mig sammanhang, Tilhörighet på egen hand. Utan en man. Visst skulle det vara trevligt att hålla någon i handen på den resan, men jag ska ändå göra det själv. Jag behöver vara behövd och därför tänker jag joina någon hjälporganisation av något slag. För att kunna hjälpa till där jag kan och för att det behövs människor som engagerar sig. Jag ska skaffa mig något att brinna för. Någonting där jag känner att jag gör en insats. Inte för att "offra" mig utan för att jag behöver det för att må bra.

Men är det inte så för alla människor mer eller mindre? Att man vill ha uppskattning för det man gör och för den man är och en känsla av att vara behövd?

Jag trodde alltid att jag skulle få en familj. Där skulle jag ha mitt sammanhang, några som behövde mig och en tillhörighet. Nu blev det inte så. Då får man pröva andra vägar. Och jag tänker ta mina första stapplande steg i den riktningen denna vecka som kommer.

För övrigt har helgen varit pretty underbar. En trevlig lunch igår och lite tvättstuga och städning på det. Sedan bar det av till söta väninnan och hennes gudomliga barn och gudomliga man. Där fick jag mat och barnmys och pappabullar. HImla najs. Supernajs. Jag fick också låna en DVD-box, för då skulle mitt liv få en högre mening sa hon, den gulliga människan.

Med deta tänker jag nu lämna er. Jag har fått höra att jag skriver för sällan. Jag får försöka skärpa mig på den punkten, men då får folk stå ut med att jag kanske uppdaterar en gång om dagen, men bara skriver dravel i så fall. Ok?

Er egen Honung i Tiilvaron!

Jag lovade söta väninnans man  - han som bakar Pappabullar att jag skulle tillägna honom en låt. Jag frågade vad han önskade sig för låt och kan inte komme ihåg vilken det var, förutom att det var med Scorpions. Så jag gtog mig friheten att välja en i mitt tycke väldigt bra låt med dom. Ok?


Till Bullbakarmannen (och alla andra som känner att de behöver lite Scorpions i sitt liv):




Jag tänker lägga in en bonusvideo här, som har mer med texten att göra, eftersom jag brukar försöka göra det mer eller mindre.

I Give You: Linkin Park - Somewhere I Belong

 

Kommentarer
Postat av: Sara

Man skapar själv sitt lidande, ofta gör man det värre än vad det egentligen är.

Alla människor vill vara behövda och känna sammhörighet till andra människor runt omkring.

Det behöver inte vara en man/kvinna det kan lika gärna vara ett djur av något slag.



Att förminska sig själv är det västa man kan göra.



Det viktigaste av allt är att ha ett "förhållande" till sig själv, att veta att man klarar sig själv, att vet att man kan ta hand om sig själv i vissa specifika situationer att veta att man helt enkelt klarar sig själv.



Jag tror inte man kan bli "riktigt" lycklig försen man har vant sig vid att leva med sig själv och trivas med att leva med sig själv, med eller utan någon annan.



Trevlig blogg :)





2009-03-24 @ 15:46:54
Postat av: Maria

Puss på dig och tack själv!!

2009-03-24 @ 20:54:52
URL: http://babydarling.blogg.se/
Postat av: Anonym

Först vill jag säga att jag helt håller med Sara!! Maria, känner du förresten till Aaron Antonovsky och hans "KASAM" (känsla av sammanhang). Han studerade hur vi håller oss friska (salutogenes)- i stället för det mycket vanligare och tråkigare, hur vi blir sjuka.... - intressant och stärkande tycker jag. Googla annars kanske. Kram!!

2009-03-24 @ 21:59:07
Postat av: Maria Salierno

glömde hälsa att det var jag som lämnade kommentaren

2009-03-24 @ 22:02:20
Postat av: Maria Salierno

Hittade just ett intressant test på den här länken: http://www.itcanbedone.net/doublepeak.se/tester/kasam/kasam.asp

2009-03-24 @ 22:11:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0