Honungsbullen

Skalman  kom förbi jobbet idag. Det var nödvändigt, men helvete... Det fick mig inte att vilja ha honom mindre - tvärtom. Han har orsakat mig så mycket smärta, så mycket längtan och utsatt mig för sitt tvivel och sin tvekan under så lång tid... Och ändå vill jag ha honom tillbaka. Han kommer inte tillbaka. När ska jag inse det? När kommer mitt hjärta fatta det min hjärna redan vet?

Jag läser böcker. Böcker, böcker, böcker för att ta mig igenom. De hjälper föga. Litegrann ibland, men vissa dagar... Nej, de hjälper inte alls. Han verkar så jävla glad och uppåt... Han får gärna vara det. Ingen mening med att två ska lida. Men det verkar så lätt för honom alltihopa.

Jag är trött på att vara ensam. Jag hade ju honom under sommaren och hösten, men ändå inte. Det var en ständig saknad. Sen när han äntligen kom hem och det visade sig att han skulle förbli hemma så trodde jag att vi äntligen skulle kunna bygga upp någonting. Då lämnade han mig. Två timmar innan han gjorde slut satt jag i telefon och förklarade för min bästis hur obegripligt skönt det var att ha honom hemma - och han hörde alltihop. Så jävla förnedrande var det. Som att vara en myra och bli krossad av en klack.

Snart är det alla hjärtans fuckin' dag också. Jag kommer att vara ensam. Jag fyller år i maj och jag kommer att vara ensam. Sen blir det semester - och jag kommer att vara ensam. Jag hade så mycket hopp att jag skulle få planera såna saker tillsammans med Skalman, men nu är han borta och fri från mig. Jag är en fånge i min ensamhet och sorg och smärta. Och jag har inget slutdatum som andra fångar. Jag har inget datum jag kan se fram emot och säga mig själv att då - den dagen - blir jag fri.

Han tyckte det kändes bra att se mig. Och han säger att jag kommer att förstå varför när jag har "blivit bättre". Fuck it säger jag om det. Jag kommer aldrig att förstå. Och jag fattar inte heller varför han använder mitt smeknamn - det som han använde när vi var tillsammans - fortfarande. Varför jag kallar honom Skalman är för att jag inte vill lämna ut hans namn i bloggen.

Men, vad fan, en dag reser jag mig. Jag är djupt ledsen att den dagen inte är idag. Den kommer inte att inträffa den här veckan eller månaden heller. Inte ens på den här sidan om året. Det kommer att ta en jävla tid. Det är tid jag känner att jag inte har.

Det är om natten när jag blir ensam som jag ramlar ihop. Varenda kväll rasar mitt korthus, som jag försiktigt får bygga upp igen. Sen rasar det igen och igen och igen... Jag orkar snart inte mer. Inte mycket mer.

Allt jag ville ha var lite kärlek och värme. Det var allt. Men det är nog för mycket. Jag gav allt... Nu står jag ensam i vinden, med ett raserat korthus vid mina fötter.

I don't give a shit.

/H