Idag...
Idag är det svårare igen. Den jag förr sökte tröst hos var Skalman. Livet efter Skalman har jag tröstats av underbara vänner. Men ibland känns det som Skalman är den enda som duger. Det är för jävla sorgligt.
Det är så konstigt när jag går hem från jobbet. Jag går hem - men går åt helt fel håll. I motsatt riktning. Det är inte rätt. Nej, det är inte alls som det ska. Det känns inte alls rätt. Ändå - när jag kommer hem, så är det givetvis skönt att vara hemma. Men det är ändå inte hemma. Hemma är där hjärtat är och mitt hjärta är... Ja, alla vet var det är. Still.
Jag har slutat hoppas, men det blir egentligen inte bättre av det. Inte sämre heller. Det är som det är bara. Vissa dagar är lättare och andra är svåra. Idag känner jag mig fruktansvärt ensam. Det ska inte vara såhär en lördagkväll. Det ska vara jag och Skalman och lite god mat och TV-tittande och mys i soffan. Min hjärna fattar att det inte är så och aldrig mer kommer att vara så - men mitt hjärta hänger inte med. Mitt hjärta säger mig helt andra saker.
En kollega sa mig idag att jag måste börja dejta igen. Dejta? Hänga ut mig på spraydate? Och dejta? Nej, jag VILL inte ut i den svängen. Och jag orkar inte ens tänka på att träffa någon annan. Det är WAY för tidigt. Och att någon annan än Skalman skulle så mycket som peta på mig? Och att jag skulle peta på någon annan? Med tång ens? Tack, men nej tack. Bara tanken ger mig rysningar av obehag.
De säger mig att världen är full av andra män. Förvisso är det alldeles sant, men jag ser dem inte. Jag tittar inte heller. Jag har sagt det förut: Jag behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel. Men jag behövde den mannen som var min. Han gjorde mig till en bättre människa. Han tog fram det bästa i mig och sen slappnade jag av och vips, så var han borta.
Nu slappnar jag inte av. Igår gjorde jag det hos min darlingbästis - för vi kan slappna av med varandra. Speciellt efter att jag bott på hennes soffa i närmare 14 dagar innan jag hittade lyan. Annars slappnar jag sällan av. Jag somnar av utmattning och ligger i koma tills min klocka ringer. Jag snoozar den tre gånger och sen går jag upp. Den lyxen som finns här och som fanns hos Skalman är att kaffet brukar vara färdigt på morgonen. Min hyresvärdinna dricker muchos kaffe. Ibland tror jag att vi båda har kaffe i våra årdror och inte blod. Hon går alltid upp tidigt för hundens skull (och sin egen) och kaffet står klart när jag har snoozat klart. Gott kaffe kokar hon också. En konst som Skalman också behärskade till fulländning, fast han inte ens dricker kaffe. I hans ådror flyter Coca Cola.
Ja, jag känner mig ensam. Otroligt ensam. Vad hände med The Power of The Holy Macaroni? Vad hände med mössan med älghorn och mina hårdrockscitat? Vad hände med skrattet och glädjen och kärleken oss emellan? Vad i Helvete hände? Faaaa-aaaaan, säger jag om det!
Nåja, nu ska jag gå och tvätta ansiktet och borsta tänderna och sen ska jag läsa lite mer i min bok om hur man blir en Gudinna. Vet inte om jag kan - men jag ska bannemej göra ett ärligt försök.
Bye för nu!
/Honung.
Det är så konstigt när jag går hem från jobbet. Jag går hem - men går åt helt fel håll. I motsatt riktning. Det är inte rätt. Nej, det är inte alls som det ska. Det känns inte alls rätt. Ändå - när jag kommer hem, så är det givetvis skönt att vara hemma. Men det är ändå inte hemma. Hemma är där hjärtat är och mitt hjärta är... Ja, alla vet var det är. Still.
Jag har slutat hoppas, men det blir egentligen inte bättre av det. Inte sämre heller. Det är som det är bara. Vissa dagar är lättare och andra är svåra. Idag känner jag mig fruktansvärt ensam. Det ska inte vara såhär en lördagkväll. Det ska vara jag och Skalman och lite god mat och TV-tittande och mys i soffan. Min hjärna fattar att det inte är så och aldrig mer kommer att vara så - men mitt hjärta hänger inte med. Mitt hjärta säger mig helt andra saker.
En kollega sa mig idag att jag måste börja dejta igen. Dejta? Hänga ut mig på spraydate? Och dejta? Nej, jag VILL inte ut i den svängen. Och jag orkar inte ens tänka på att träffa någon annan. Det är WAY för tidigt. Och att någon annan än Skalman skulle så mycket som peta på mig? Och att jag skulle peta på någon annan? Med tång ens? Tack, men nej tack. Bara tanken ger mig rysningar av obehag.
De säger mig att världen är full av andra män. Förvisso är det alldeles sant, men jag ser dem inte. Jag tittar inte heller. Jag har sagt det förut: Jag behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel. Men jag behövde den mannen som var min. Han gjorde mig till en bättre människa. Han tog fram det bästa i mig och sen slappnade jag av och vips, så var han borta.
Nu slappnar jag inte av. Igår gjorde jag det hos min darlingbästis - för vi kan slappna av med varandra. Speciellt efter att jag bott på hennes soffa i närmare 14 dagar innan jag hittade lyan. Annars slappnar jag sällan av. Jag somnar av utmattning och ligger i koma tills min klocka ringer. Jag snoozar den tre gånger och sen går jag upp. Den lyxen som finns här och som fanns hos Skalman är att kaffet brukar vara färdigt på morgonen. Min hyresvärdinna dricker muchos kaffe. Ibland tror jag att vi båda har kaffe i våra årdror och inte blod. Hon går alltid upp tidigt för hundens skull (och sin egen) och kaffet står klart när jag har snoozat klart. Gott kaffe kokar hon också. En konst som Skalman också behärskade till fulländning, fast han inte ens dricker kaffe. I hans ådror flyter Coca Cola.
Ja, jag känner mig ensam. Otroligt ensam. Vad hände med The Power of The Holy Macaroni? Vad hände med mössan med älghorn och mina hårdrockscitat? Vad hände med skrattet och glädjen och kärleken oss emellan? Vad i Helvete hände? Faaaa-aaaaan, säger jag om det!
Nåja, nu ska jag gå och tvätta ansiktet och borsta tänderna och sen ska jag läsa lite mer i min bok om hur man blir en Gudinna. Vet inte om jag kan - men jag ska bannemej göra ett ärligt försök.
Bye för nu!
/Honung.
Kommentarer
Postat av: J
Lycka till! =)
Postat av: Malin B
Hejja Honungsgudinnan!
Trackback
