Honungsbullen

Jag fick paket igår. Alltså, det var så himla roligt så att jag nästan dog... Mitt franskapluggande kommer att gå alldeles lysande nu. Ni som läser min blogg vet ju att jag tänkte införskaffa ett stycke rosa överstrykningspenna, för att Babydarling påstod att allt går mycket bättre då (inte orange, gul eller något annat. Rosa ska den vara). Min Bästis som kom med paketet hade tagit mig på orden och hon är en sann vän som önskar dem hon tycker om välgång och ett lyckligt liv. I paketet låg ett par trosor från Lindex och - håll i er - femton (15) rosa överstrykningspennor! Fatta att jag kommer att snacka franska som flytande vatten innan jag hunnit använda fem av dem! :) Hon är så jävla rolig och jag skrattade länge åt de där pennorna. Och jag tackar allra ödmjukast för detta.

Vi pratade länge och djupt. Hon är en underbar människa på alla sätt faktiskt. Jag började en inre resa för över ett år sedan och när jag hade svårt att komma vidare, så kom hon in i mitt liv. Och omedvetet har hon hjälpt mig att komma underfund med saker om mig själv. Sen kom Skalman och hjälpte mig ytterligare och saker börjar klarna alltmer. Hennes resa har pågått mycket längre än min. Hon berättade om det. Och gav mig ytterligare verktyg för att utvecklas som människa. Hon får mig att tänka. Människor som får mig att tänka i andra banor är precis såna jag vill ha i mitt liv. De andra som inte tillför någonting lämnar jag därhän. Och jag antar att det ska vara så. Jag tillför nog inte heller dem någonting i deras liv.

Jag tror att alla håller på med inre resor mer eller mindre, men min är kringelkrokig och vild. Och jag förändras och söker förändring och förändringen pågår. Och snart kommer hela mitt liv förändras. Jag byter land och byter jobb (från butiksbiträde till utveckling av mig själv) och byter liv. Det är spännande som bara den och jag är spänd på hur allt kommer att gå. Men samtidigt övertygad om att allt kommer att gå bra. Förändring is the shit.

För två och ett halvt år sedan kraschade hela mitt liv. Jag var inte människa på en mycket lång tid. Jag gjorde mig osynlig och orkade ingenting. Jag var glad att jag lyckades ta mig upp ur sängen och ta mig till jobbet. Men det var också allt. Det var nästan oöverstigligt. Varenda morgon. Mina dagar gick och jag var som i en dvala. En spillra av det som en gång var jag. Till slut tog jag mig samman något och började plocka upp spillrorna och limma ihop dem. Mitt hjärta som låg i tusen bitar, blödande, limmade jag också ihop så gott det gick.

Sedan vågade jag släppa in enstaka människor. Sen kom superbästisen. Hon som säger att jag är fantastisk. Att jag är underbar. Att hon skulle blivit förälskad i mig om hon inte varit superhetero. Gode Gud, hon gav mig styrka att tro litegrann på mig själv. Hon gjorde mig mottaglig. Och sen träffade jag Skalman, som också är superhetero, tack och lov för det. (Annars hade det varit lite svårt....) Jag har vuxit mig stark

I hela mitt liv har människor talat om för mig att jag är så jävla stark. Och då går det bra att trampa på mig, bedra mig, ljuga för mig, överge mig, trycka ner mig och vara allmänt taskig mot mig. För jag är ju så stark så jag klarar allt. Och visst, jag kanske är stark, men vad jag tidigare saknat är människor som förstår att jag inte alltid orkar vara det. Att jag ibland måste få tillåtelse att vara svag och ynklig och få gråta och våga göra det. Jag vill inte tvingas vara stark i alla situationer som livet kan ha i beredskap. Ibland måste jag få lätta på trycket och ha någon där som är stark i mitt ställe. Det finns människor i mitt liv numera som ibland tillhandahåller en krycka när jag haltar. Och jag älskar dem för det. Om du känner dig träffad så är du en av dem.

Min bästis är duktig på att skriva. Hon förklarade att hon måste vara djupare när hon skriver. Hon måste gå in på djupet och visa sig själv och det är kanske därför hon inte har en blogg. Jag är mycket djup när jag skriver privat. Mina texter som jag inte publicerar är avgrundsdjupa. Här ger jag er fragment av mig själv och skriver om vardagens trivialiteter. Jag skulle kunna vara otroligt självutlämnande, men jag törs inte. Att blotta mitt hjärta och min själ för Gud och alla människor ligger inte för mig. Tänk att blottlägga sitt inre och sen kanske behöva ta kritik för det? Fy farskon, vad jobbigt. Så långt har jag inte kommit på självkänslefronten att jag skulle orka med sånt. Kanske gör jag det en vacker dag? Kanske inte?

Nä, jag fortsätter nog att vara ytlig och enkel ett tag till. Om människor gillar att läsa så är det kul Om de inte gillar att läsa så behöver de inte. Men om sanningen ska fram, så bloggar man inte för att man inte vill bli läst. Man vill ju det. Och man vill ha kommentarer. Jag känner ingen bloggare som inte vill ha kommentarer. Jag känner ingen bloggare som inte vill ha läsare. Det är därför man gör det. Och för att man gillar att skriva. Vi är många i det här landet. Det är en jävla djungel.

Det roligaste som finns är att träffa sina bloggkompisar irl. Det har hänt mig flera gånger. Folk vars bloggar jag följt i åratal och de har följt min och sen träffas man. Och efter det blir det ännu roligare att läsa deras blogg för att man träffat dem. Jajjamen, det är roligt indeed.

Jag är fortfarande sjukt impad av Petri Vehviläinen - min klasskompis från förr. Har hittat lite klipp från ett album han släppte förra året  Så otroligt bra! Om man gillar Powermetal. Vi är många som är gamla övervintrade hårdrockare från det glada 80-talet. Nu har jag skickat ett mail för att få denna eminenta hårdrocksskiva i min ägo. Jag måste ha den om jkag ska klara vintern. Blir alltid deppig i Oktober och November. Om jag kan lyssna på Petri under den tiden så kanske jag blir lite gladare. Jävlar alltså, den pipan är ingen lek.

Nu måste jag gå. Har saker att göra.

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen!

Er egen Överstryknings-Honung i Tillvaron. /M

Dagens så jävla roligt:




Jag skrattar ihjäl mig!