Honungsbullen

Nu har Skalman åkt iväg igen och det är lika jobbigt varenda gång. Jag vet ju att det är för en kort tid - bara tre veckor eller så - men jag har separationsångest big tajm när han åker iväg. Lägenheten blir så förbannat stor, för han har ett sätt att närvara i ett rum så att allt glöder. Och när vi är tillsammans så är livet ljuvligt, I'm telling you. Vi snackar så bra och vi skrattar så bra och vi sitter tysta så jävla bra. Att ha någon som delar ens tankar och delar ens humor och dessutom kan dela ens tystnad är unikt. Det är inte varje dag man träffar någon som man kan vara sig själv med helt och fullt. Med undantag av familjen, så är det mycket få människor som orkar ta en som man är. Det onda med det goda.

Det här med separationsångesten sitter djupt i mig. Mycket djupt t.o.m. Rädslan att bli övergiven är ibland överväldigande. Övergiven, bortvald, att inte vara bra nog, att inte räcka till. Precis som min ganska mycket äldre bror, har egentligen hela mitt liv kantats av separationer. Därav har man blivit en trygghetsjunkie av mycket stora mått. Och livet har blivit en ständig jakt på bekräftelse.

Att lära sig att bli trygg i sig själv och att bekräfta sig själv är en livslång resa. Det jag lärt mig är i alla fall att ingen kan rädda mig. Jag kan absolut inte förvänta mig at bli räddad, bekräftad, att ha en flytväst i form av en annan människa. Och den enda garantin jag har är att jag aldrig överger mig själv. Någon annan garanti har jag inte. För det finns ingen garanti att människor man älskar alltid kommer att finnas där.

Därför är man så rädd för att göra fel. Att vara för mycket si eller så. Att vara för på. Att vara jobbig. Men det är uttröttande att alltid försöka vara till lags. Om jag utplånar mig själv för att vara en annan människa till lags, vad finns då kvar av mig? Min rädsla för att bli avvisad och bortvald är inte större än min önskan att mötas av en öppen famn och att bli vald - för min egen skull.

I takt med att jag blivit äldre har min rädsla för att bli avvisad krympt alltmer. Jag har lärt mig att alla inte tycker om mig. Jag har accepterat det. Och om de inte tycker om mig - människor som egentligen inte betyder någonting - so be it. Jag kan aldrig vara någon annan än den jag är och tycker folk inte om det, så är det så. Det som är viktigt för mig är att de jag tycker om känner samma sak tillbaka.  Men jag tänker inte ändra på mig. För jag har äntligen lärt mig att tycka om mig själv. Jag vet att de som faktiskt tycker om mig gör det för att jag är jag. Det är trygghet. Lite av den där rädslan att bli avvisad finns fortfarande givetvis kvar. Jag vet inte om den någonsin kommer att försvinna, men den har krympt.

När jag älskar någon älskar jag fullt ut. Jag ger allt. Därför är det väl ganska naturligt att vara rädd för att bli bortvald. När man ger hela sin själ och lägger sitt hjärta i någon annans händer, för att sedan kanske bli övergiven är skrämmande. Men jag kan inte göra annorlunda. Vad är det för mening med kärleken om man inte ger allt? Man måste våga göra det... Om sedan allt går i kras och kärleken tar slut - ja, sånt händer. Men en gammal klyscha är denna att man måste våga för att vinna - och vara beredd på att förlora. Men först måste man identifiera vad man har att förlora - och vad man kan vinna - och väga dessa två emot varandra. De flesta av oss har inte så mycket att förlora om vi bara vågar vara genuina rakt igenom. Det viktigaste är att man inte förlorar sig själv på vägen. Om man gör det kommer man en dag att kraschlanda med ansiktet nere i mullen.

Så jag ger det jag har att ge. Om det inte räcker så kommer jag att känna mig pretty nedtryckt ett tag, för att sedan resa mig igen. Och försöka en gång till. Jag har lärt mig att våga.

Trygghet och tillit. Det är grunden man vill stå på. Och det är så skönt att växa och att lära sig att vara trygg i sig själv och känna tillit till att man faktiskt duger som man är. Varken mer eller mindre. Ibland är man liten och ynklig och då är man lyckligt lottad om man har någon som är där. Som finns där för ens egen skull.

Det är Skalman för mig.

Jag saknar honom för att vi snackar så bra. För att vi skrattar så bra. Och för att vi sitter tysta så bra. Och hela tiden håller han min hand.

Nu ska jag gå och följa en spännande förljetong bland Lallis kommentarer. Jag har klurat på det här med rädslor ett tag. Och så skriver hon om rädslor precis idag... Spooky. Muchos.

Blogg.se bråkar med mig och jag kan inte längre lägg upp videos här. Är det bara jag, eller gäller det er också?

 Dagens När Allt Gått I Kras:

Angels - Robbie Williams

Well. vad kan jag säga? Det finns två människor vars öden var sammanfogade ett tag. Men ödet och livet tar ibland andra vägar än de man tänkt sig... Jag tillägnar detta inlägg till dem. Ni vet vilka ni är, eller hur? Om inte... Jag tänker inte avslöja någonting. Aldrig i livet ejkä senkään jälkeen!

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen!

Er Egen Honung i Tillvaron /M