Honungsbullen

Jomenvisst kändes det bättre när jag vaknade. Absolut. Och att det dessutom var ljust och små solglimtar här och där gjorde hela livet lite.. bättre helt enkelt. Dessutom skulle jag ju hämta Pudeln Pia och ta med henne till Världens Ände, så här är vi nu. Vi har varit ute och gått och kelat lite och nu sover hon. Och hon snarkar, gott folk. Synd att jag inte fick med mig öronpropparna från stan...

Så, livet... Vad kan man säga om det? Jag överlever. Och människor har överlevt värre saker genom alla tider. De har överlevt naturkatastrofer, koncentrationsläger och allt möjligt.. .You name it. Och när man sätter det i ett sånt perspektiv, så ter sig min blues och mitt gnäll som ganska obetydligt och futtigt. Men inte mindre jobbigt för det.

Egentligen är det lite roligt när man tänker efter. När jag är själv klarar jag av allt på egen hand. När Skalman är i närheten så klarar jag inte av att öppna en glasburk eller skruva i en glödlampa... Ok, jag överdriver. Glödlapor kan jag skruva i under vilka omständigheter som helst, men glasburkar kan jag inte öppna. Jag blir ett jävla våp.

Ofta har jag fått höra att folk tror att jag är kaxig och dryg efter att de träffat mig första gången. Och att jag är så stark och aldrig behöver hjälp med någonting. En Tuff Brud helt enkelt. Sen fattar de att jag snäll.

En del tror att jag är en pajas alla dygnets timmar och att man absolut inte kan ta mig på allvar. Aldrig någonsin. Sen när jag är allvarlig och djup någon gång, så blir de förvånade. Och tar mig inte på allvar då heller. Och de blir mållösa, som ni efter mitt förra inlägg.

En del tror att jag är allvarlig och djup hela tiden. Och när jag säger något roligt, så blir de förvånade och utbrister häpet: "Men du är ju rolig!" Och blir nästan förbannade (och förvirrade) av att den bild de hade av mig inte stämmer överens med hela sannigen.

Men jag är ju allt det här. Jag är hon som skrålar till Schlagers och dansbandslåtar. Jag är hon som går vilse i min egen sko och snubblar mig fram genom tillvaron (och går rakt in i dörrposter). Jag är hon som gråter till filmer och ibland till Idol. Jag är hon som drar vitsar och kommer med kvicka kommentarer. Jag är hon som sitter tyst en hel kväll på en fest och folk tror att jag är det tråkigaste som finns. Men jag är också hon som ibland är medelpunkten på en annan fest. Jag är hon som människor tror att de kan läsa som en öppen bok, för de orkar inte titta efter. Jag är hon som är otroligt ytlig ibland. Jag är hon som är rädd för att blotta själen, för den är redan full av ärr och lite kantstött. Jag är hon som är osårbar och stark. Jag är också hon som är sårbar och ynklig.

Vi människor är sådana. Vi har tusen olika sidor och visar dem vi väljer att visa när det passar. Själv har jag inte så himla stor kontroll egentligen. (Om jag sitter tyst en hel kväll på en fest, så är det inget jag väljer. Men då och då kan jag bli otroligt blyg bara.) Men alltsom oftast visar man det man vill visa. Varken mer eller mindre.

Jag tror Skalman har sett alla sidor. Det är därför jag saknar honom så mycket. För att jag kan vara allt och inget tillsammans med honom.

Nu har jag en hund att hångla med. Så jag ska gå.

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen.

Er Egen Honung i Tillvaron  /M