Bomber och granater
Vi gjorde de vanliga morgonrutinerna och när vi öppnade frågade vi polisen varför det var avspärrat och hur lång tid det skulle vara det. De sa att det varit ett bankrån och att de inte visste. Så vi hade öppet och var helt ensamma i butiken. Inga kunder kom ju in eftersom de hade spärrat av hela kvarteret.
Tjugo över tio kommer det en polis och säger att vi måste stänga och gå därifrån. Han sa att de misstänkte att en bomb var placerad i byggnaden. En jävla bomb alltså... "Vi vill inte att ni ska vara här om det smäller" sa han. "Vi vill inte heller att vi ska vara här om det smäller" sa vi. Sen gjorde vi de vanliga kvällsrutinerna och stängde och gick därfrån. Det regnade, det kom snöblandat, det blåste, så vi gick och fikade. På ett ställe där det inte fanns bomber. Sen gick vi på stan, kollade i butiker, ringde personal som skulle börja senare och sa att de inte behövde komma den närmaste timmen eller två. Kollade med jämna mellanrum om de hittat och desarmerat den förmodade bomben.
Vi käkade en lång lunch. Sen gick vi tillbaka och avspärrningarna var borta och förmodligen bomben också. Så vi öppnade butiken. Strax efter halv två.
Vilket drama i Honungsbullens liv!
Vad jag aldrig egentligen reflekterade över var vad en bomb kunnat ställa till med. Hur många liv, inklusive mitt eget, som skulle gått till spillo om det hade smällt. Jag blev aldrig ens rädd. Jag var helt lugn. Med tanke på att det varit bankrån på en bank som nästan ligger grenne med oss och att en bomb var inblandad borde man kanske reflekterat och reagerat starkare. Men, nej. Reaktionen uteblev. Honungs krishantering: Jag blir iskall och rationell. Dessutom litar jag på polisen. I alla situationer när jag någon gång kanske behövt hjälp har jag vänt mig till dem. Första gången när jag var 12 år och hade tappat min plånbok, varpå jag inte hade pengar till bussen hem, så spatserade jag helt enkelt till polisstationen och sa åt dem att skjutsa hem mig. Det gjorde de.
Min kirshantering fungerar faktiskt alldeles utmärkt. Eftersom jag aldrig sätter mig ner och bara ger upp när jag är i chock, så funkar det. När ett ex fick något jävla anfal mitt i natten så var jag rädd som fan. Men jag ringde omedelbart ambulans och hans föräldrar och packade en övernattningsväska åt honom. Till vad jag antog skulle bli en sjukhusvistelse på ett tag. Jag visste inte vad det var för anfall, jag trodde att han skulle dö. Han ramlade ur sängen och per automatik körde jag mitt ABC och var helt iskall. Att jag i mitt chocktillstånd också packade ner ett ekonomipack tops (som om de inte har tops på ett sjukhus) i den där väskan hör inte hit. Grät och vältrade mig i förtvivlan gjorde jag senare. När han var i tryggt förvar och fortfarande levde.
När nämnda ex sedan lämnade mig och både mitt hjärta och min själ låg sargade och utspillda och blödande framför hans fötter varpå han trampade på dem, så var jag i fullständig chock. Jag drack vin. Den kvällen drack jag vin och blev full. Dagen efter började jag leta lägenhet och kontaktade bank för ett eventuellt lån och var fullständigt iskall. Vältarde mig i självämkan, förtvivlan och ilska gjorde jag senare, när allt praktiskt var ordnat.
Denna reaktion på kriser har räddat mig många gånger. Vid ett tillfälle har den t.o.m. räddat mitt liv.
Idag... Var det en kris egentligen? Hmm, jag vet inte. Men min brist på rädsla och att man följde stängningsrutinerna helt lugnt och sen drack kaffe i lugn och ro tyder väl på att man kan fungera när det kör ihop sig. Eller att man helt enkelt är dum i huvudet och har stora brister i själslivet. Lite rädd blev jag senare... Jag menar, hallå, en jävla bomb!
Nåja, jag tror jag ska lägga mig.
Det här är en jävla skitmånad och jag har frusit och varit blöt idag. den självklara låten för denna månad är den som följer.
Er Egen Bombade Honung i tillvaron /M
Om inte nästa inlägg blir om hur det räddade ditt liv så jääävlar :O
;)
Men holy makaron, vilket drama! Jag beundrar människor som behåller lugnet i paniksituationer. Det gör nämligen inte jag. En gång bevittnade jag en bilolycka. Medan en hel bunt skärrade ungdomar kravlade ut ur vraket stod jag och skakade och skrattade (!). En annan gång slog Lilleman upp pannan och jag grät och skrek och målade upp hemska scenarion den stunden det tog för min sansade syster att komma och lugna ner mig. Fast när jag väl lugnat mig är jag nog rätt bra. Plockade glasbitar från chockade ungdomar och letade upp det pyttelilla jacket i trollpannan utan någon större hysteri. Var var jag? Jo. Jag beundrar sådana som du! Kraam!
Jäklars!
Vad läskigt. Och jag reagerar som du. Kan inte annat. Men efter..då blir man skakis bananis.
Hoppas att det är bra med dig, gumman.
Kram Lallis
Beundrar ditt rationella lugn. Har befunnit mig i en krissituation en gång, kompisen körde åt h-vete med en hästtransport med två kusar i. Jag var två personer, en hysterisk som ringde 112, och en som svävade en bit upp till höger över axeln på henne och som sket i olyckan men som intresserat iakttog vad hysterikan gjorde och sa därnere på backen. Knäppt va?
När det händer något stort, hemskt kommer det krafter och ork som man inte trodde att man haft. Den kraften liksom gömmer sig långt, långt inne men när den behövs då kommer den!
Bryta ihop får man göra efteråt...
Mys nu med Skalman!!! Sedan är det ju alldeles strax adventstid och då lyses ju våra liv upp av alla ljus, stjärnor och granar.
Ja det är nog många som reagerar först efteråt som du gjorde tror jag. Min fasa är att jag nån gång ska vara först framme vid en olycka och inte kunna hantera eventuellt skadade eller nåt sånt....hoppas jag har ditt lugn om det skulle hända!
