Ledarskap
Själv skulle jag aldrig kunna bli bra på ledarskap. Jag är alldeles för mjuk av mig - en del skulle också säkerligen kalla mig mesig. Har väldigt svårt att säga åt folk vad de ska göra. Jag har svårt att påpeka deras fel. Jag är alldeles för mån om att alla ska ha det bra och att de ska tycka om mig. Däremot är jag väldigt bra på att berömma folk och ge dem ärligt menade komplimanger. Såna som jag blir aldrig chefer.
Bra ledarskap har jag sällan stött på. Jag har råkat ut för sura chefer för det mesta faktiskt. De bästa cheferna jag har haft har varit manliga. (Men nu ska vi inte göra detta till en genusfråga) De ger konstruktiv kritik när det är befogat och presenterar också en lösning på det de upplever är ett problem. Män är lättare att ha att göra med än kvinnor. Även om jag inte begriper mig på dem, så är de raka och ärliga. De intrigerar inte.
De kvinnliga har varit påverkade av pms, klimakteriet eller andra saker. Och det ledarskapet vi har på jobbet nu... Är inte av denna världen kommen. Vi känner oss alla behandlade som idioter. Hon läcker vad hon tänker, som ett såll, och de tankarna är inte glada och soliga. Vi får aldrig beröm. Kritik får vi massor. Men den är aldrig konstruktiv. Den presenteras med suckar och stön och fräsningar. Utan att den anställde förstått kärnan av problemet. Häromdagen var jag tvungen att bita henne. Så det gjorde jag och sen gick jag bara därifrån. Inte lätt att arbeta på ett sådant ställe när man försöker ändra sitt tankemönster och vara positiv i det stora hela.
Så vad är bra respektive dåligt ledarskap?
Bra ledarskap eller bra chefer peppar sina anställda. Coachar dem till att, på en arbetsplats, prestera bra resultat. De ska kunna motivera, inspirera och även kritisera. På ett schysst sätt. Kritisera så att den underordnade förstår problemet och kan göra något åt det. En fotbollscoach peppar spelarna att prestera sitt yttersta. Peppning är nyckeln.
Dåligt ledarskap beskrev jag ovan.
Man kan gå kurser i ledarskap och en sån skulle jag vilja gå. Bara för att se vad de egentligen lär sig. Och om det stämmer att de behöver en charmkurs efter ledarskapskursen. Det verkar onekligen så i alla fall.
Som jag sa i början av detta inlägg: Det är skönare att jobba när ledarskapet håller sig borta. Jag sköter mitt och sen går jag hem.
Men ledarskap kan innebära många olka saker. Man kan leda ett land, en armé, ett lag, ett företag... You name it. Och starka ledare finns det även i djurvärlden. Är det så att vi alla behöver en ledare? Någon att fälja? Antagligen. Och den starkaste blir den som leder.
Jag är bara en i flocken. Och låt alla ledare gå en och annan charmkurs, så blir vi alla lyckligare.
Detta är min övertygelse.
/Honung
Bra skrivet...coacha till bra resultat är viktigt.
Jag behöver en livscoach! Hjälp..
det här inlägget skulle jag kunna skriva en så lång kommentar till att typ internet skulle ta slut.. men jag nöjer mig med min åsikt att du kan visst bli chef fastän du är snäll. att vara chef handlar enligt mig inte alls om att ge kritik, inte ens konstruktiv sådan. det är en klyscha och en extremt överskattad sådan.
att vara chef, att leda, handlar för mig om att coacha - att coacha handlar om att stötta, inspirera, engagera och berömma.
genom att berömma allt bra medarbetarna gör strävar de som alla männsiskor att göra fler såna saker som resulterar i beröm, dvs bra saker.
tilläggas bör ju att chefer inte alltid, eller ens särskilt ofta tillsätts pga sina ledaregenskaper..
ofta blir ju den bäste bagaren bagarchef, den mest lärde läraren lärarchef, den bäste säljaren försäljningschef. Det är anledningen till att det många gånger inte blir så bra.
