Bastanta Bullen
Nu ska ni få höra (läsa) om Honungsbullens vidare öden och äventyr.
I lördags samlades vi ett gäng glada kamrater hos ytterligare en glad kamrat för lite vin och lite musik och annat pysmystrevligt umgänge på alla-man-hand. Och det var najs. Supernajs.
Jag satt där i godan ro och pratade och skrattade och smuttade på mitt vin, då en av karlarna vände sig till mig och sa: "Inte för att vara oförskämd, men har du gått upp i vikt?" Jag stirrade på honom med vad jag förmodar var ett uttryck av ren fasa etsat i mitt ansikte! Till slut harklade jag mig lite och medgav givetvis att jag har gått upp i vikt, ja. Jag förklarade också att jag har gått upp stadigt sedan jag träffade Visselkungen, men inte mer än andra normala människor. Då säger han: "Ja, jag tycker nog att du ser bastant ut!"
BASTANT??!!??? Aldrig i hela mitt liv har jag varit bastant. Tvärtom har jag som en späd älva snubblat mig fram genom tillvaron. Bastant, alltså! Jag trodde att jag skulle dö. Där och då.
Och det spädde ju på min övertygelse att jag gått upp alltför mycket, sedan jag tidigare på kvällen provat tre par jeans som jag inte längre kan ha. Jag låg på rygg och försökte få på mig dem, men det gick bara inte. Och så kommer jag iväg på ett litet samkväm och killen säger att jag ser bastant ut. Vilket ord att välja för att beskriva en en-och-en-halv-metersmänniska på 51,6 kilo. Och jag som hade gått ner lite.
Jag såg för min inre syn min ostbågsbudget sjunka till noll buckareller och mitt jeanskonto öka till ett par tusen. Jag känner hur jag bleknar vid blotta tanken. Ge mig outlet.
Finns det inte en organisation av något slag för Anonyma OLW-Ostbågarfanatiker eller så? Det BORDE finnas, för de är grymt goda. Det är elakt att göra så goda ostbågar, så att folk tycker att man blivit bastant. Det borde vara kriminellt. Verkligen. Och varje kväll när jag går från jobbet till tåget, går jag förbi Pressbyrån. Där ligger de där pyttesmå påsarna och bönfaller mig att komma och äta upp deras innehåll. Jag hör hur de ropar. Och jag är alltid JÄTTEHUNGRIG. Men nu ska jag ha karaktär. Idag köpte jag i stället kaffe. Jag gick förbi påsarna utan att kasta en endaste blick på dem, rakt fram till kaffet. Och satt sedan på tåget och tänkte på ostbågarna med saknad och drack mitt kaffe.
Så kommer det att bli framöver. Och jag vill ha en organisation för att bli av med mitt ostbågsberoende. Jajjamensan!
Visselkungen säger att jag är mjuk nuförtiden. Han påstår att jag inte var vidare mjuk förr. Hur ska man tolka det? Mjuk. Det är ett mjukt ord. Flebbomagen står rakt ut och den verkar ha blivit permanent. Förr stod den bara ut då och då. Nu står den ut för jämnan.
Så gott folk, det blir snåla tider. Hårda tider. Tur att jag ska ut på landet en vecka. Då kanske det äntligen blir lite ordning på torpet. Där finns inte några ostbågar så långt ögat kan nå. Snygg hade jag tänkt bli också. Jag skall nu be en bön till vädergudarna att låta mig bli lite snygg. Varde ljus. Varde stor lampa på himlen.
I morgon får jag äntligen se Ulf igen! Gud, vad livet är härligt. Om han andas ett endaste ord om att jag har blivit bastant, så är den levande legenden en död legend. Det är så sant som det är sagt. Men det är underbart. Skansen och Uffe. Jag har sett fram emot det hela året.
Jag tänker gå nu. Puss & Kram.
Er alldeles egen Bastanta Honing i tillvaron / M
Dagens Hunk: Robbie
